Jag är både listig och stark, Olle Ljungström

En bok om popsnöret och klenoden Olle Ljungström tillåter honom att ta ut svängarna i hedonistiska anekdoter och även ett stort antal kolleger kommer till tals i ensidiga hyllningar. Mystiken skingras dock inte kring objektet självt i boken Jag är både listig och stark, skriven av Elin Fredriksson. Det är ett porträtt som lämnar läsaren i sticket, som inte riktigt förklarar vem artisten är.

Olle Ljungström är en sällsynt art i den svenska pophistorien. I bandet Reeperbahn var han drygt tjugoårigt brådmoget geni med listiga textrader och rykten om ett hårt liv. Sedan tog han en tioårig förmodligen välbehövlig paus från musiken, och återvände först en bit in på 90-talet, med en radda förtjusande soloalbum, där speciellt ”Världens räddaste man” kan lyftas fram.

I början av 2000-talet åkte han till Afghanistan tillsammans med konstnären Pål Hollender, i syfte att dö. Han lyckades nästan, men nu verkar han ha funnit någon slags harmoni i en villa i Gräfsnäs utanför Göteborg, där han klär ut sig till greve och odlar sin trädgård, och spelar musik lite då och då.

Allt det här kan man läsa om i den här biografin, som är ungefär lika spretig som objektet självt. Mamman, vänner, kolleger, fans: alla säger de ungefär samma sak, att Olle är en unik människa med stort hjärta, som ibland gör dåliga saker, men man älskar honom ändå. Han kommer undan med allt, med hjälp av någon avväpnande replik, som när han säger att han är värdelös på att slåss, men om han måste kan han slå ihjäl en hel kommun.

Om skörheten i att leva ett ytterlighetens liv handlar mycket om, från uppväxten i skärgården till det snabba genombrottet och perioden som firad stjärna. Han söker sig mot alla gränser, och då är det givet att ett av bokens längsta och sorgligaste kapitel handlar om tungt drogmissbruk. Drogerna har lämnat sina eländiga spår i kropp och själ, och mest av allt ter sig hans dagliga tillvaro som en trasig spillras valhänta försök att bemästra kaotiska intryck.

Boken är finurlig och otymplig och vacker och ojämn, ungefär som herr Ljungström brukar vara i sin musik: ibland bara blixtrar han till, och boken innehåller många sådana ögonblick – det är nakenchocker, vackra målningar, citat, repliker som visar både stor naivitet och hög intelligens.

Det är tvära kast. Ibland skrattar jag så jag gråter; ibland bara gråter jag, när jag läser om den fullständigt oberäkneliga människan Olle, och hans missbruk av själva existensen. Att han är så oberäknelig har förmodligen varit en stor tillgång i hans konstnärskap, samtidigt som det har hindrat honom från att bli folkkär: det blir man inte om man inleder en låt med raderna ”En vanlig dag / med heroin / det räcker för mig”.

Aldrig har han fått någon stor hit och blivit allas egendom. I stället för att ha betytt lite grand för många människor har hans öde blivit att betyda enormt mycket för få människor. Jag är glad att jag är en av dessa lyckliga få: på egen hand har han ökat svensk popmusiks iq med tvåsiffriga tal, och allt har han gjort med samma sorglösa pendling mellan eufori och förtvivlan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2011. Bilder: Norstedts, samt B.K., Linköping 6/8 2010.)