Kärlek ända in i döden, Unni Drougge

Att Unni Drougge är den svenska litteraturens panelhöna är ett beklagligt faktum, då vi egentligen saknar hennes typ av författarskap, alltså stilmedvetna energiska skribenter som drivs av rättmätig vrede. Om svenska författare annars i gemen är ett släkte som verkar sikta mot att uttråka läsaren i högsta utsträckning har jag aldrig haft tråkigt när jag har läst Drougges böcker.

Hennes bidrag i förlaget Novellix serie med noveller är nog också det jag sett mest fram emot att läsa – de övriga tre bidragsgivarna hör till de tråkigare representanterna, och typiskt nog är de också omhuldade av den etablerade kritikerkåren. Hon har skrivit novellen Kärlek ända in i döden, med Nils Jarlsbos snygga illustration av en fimpad cigarett där en trotsig svart kärleksängel försöker ta sig helskinnad ut ur knipan.

Det handlar förstås om Oscar Wilde och Bosie, Lord Alfred Douglas, och efterspelet till den stora skandalen som fängslade den snillrikare av de två, medan Bosie fann det bättre att illa fly än fäkta. Nu möts de för en slutlig uppgörelse, tydligen många år senare – Oscar är i alla fall helt klart död, och Bosie, ja, det ska kanske inte avslöjas mer än så …

I efterordet återger Drougge Wildes livshistoria, tyvärr med idel missförstånd, men jag läser trots allt novellen som en skildring av bitterheten i det ljuva, eller om det är ljuvheten i det bittra. Därför blir det lite trist när paradoxens tämjare – Wilde – ger sig på att förklara en sådan paradox, och då återstår bara plattityden: ”Kärlek börjar ofta med bråk, sägs det. Det kan inte stämma. Inte blir man kär i en person man inte drar jämt med? Däremot slutar kärlek ofta med bråk.” Tack för det förtydligandet, liksom!

Problemet är också att Drougge finner det nödvändigt att låta de två antagonisterna prata förbi varandra, upplysa läsaren ovanför karaktärernas huvud, som hela tiden tvingas yttra saker som lägger händelser till rätta, vilket må vara ytterst pedagogiskt för den som inte har bekantat sig med bakgrundshistorien.

Hurtigheten och förtjusningen i hyperbolen är inte riktigt till Drougges fördel den här gången, då hon verkar sky just de subtiliteter och den elegans Wilde knaprade på. Här är det mer ett idisslande som inte för berättelsen framåt, bara det förutsägbara ältandet mellan två besvikna f.d. älskande. Vi får ingen förklaring eller ens ett försök till förklaring varför Oscar drogs till odågan Bosie – varför det var så lockande att dinera med en sådan panter; en snygg och farlig genväg till den undergång Oscar hånglade med, förvisso, men Drougge nöjer sig med att skrapa på ytan. Hellre än att försöka skriva utifrån Wildes perspektiv skulle hon kanske ha valt att kliva in i Bosies huvud – för hans agerande är också en gåta, också värt en studie, om hur självföraktet försökte intimisera med narcissismen. Värst är ändå novellens slut, en sentimental cop out som nog mer än något annat skulle uppröra författaren Oscar Wildes estetiska sinne.

Oscar Wilde har förekommit som fiktiv karaktär i tidigare verk, påfallande ofta i olika westernhistorier lite löst baserade på hans föreläsningssejour i Amerika, men han har också varit framtidshjälte i Brian Stablefords S/F-roman Architects of Immortality. Få, om ens någon, har varit så modiga som Drougge, som ger sig på ett försök att med allvaret i behåll skildra den ouppnåeligt begåvade Wilde. Hon når väl inte riktigt ända fram, men det är bitvis rätt förnöjsamt att lyssna på hur strängarna i hennes båge brister.