Mitt i samhällsflödet står Katarina Frostenson, och med hjälp av ramsor och språklekar demonstrerar hon en av litteraturens viktigare funktioner. Kombinerat med glädjen och lekfullheten finns ett allvar som ger pregnans och tyngd åt hennes dikter.
På 80-talet fick några poeter, främst Katarina Frostenson och Ann Jäderlund, klä skott i en tämligen obegriplig obegriplighetsdebatt. Vad är då begriplig poesi, ville man gärna invända, men svar på tal levererades omgående av Frostenson när hon i början av 90-talet gav ut Joner, en av 1900-talets starkaste diktsamlingar på svenska språket.
Nu ger hon ut Flodtid, sin femtond
e samling, och det är omisskännligt skrivet, en stilig balansakt mellan hetta och svalka, i skiljerummet mellan det aggressivt lekfulla och det sorgtungt allvarliga.
Frostenson har länge varit poet i lekens tjänst, där hon går ned på morfemens och fonemens plan och med stor uppfinningsrikedom leker fram nya betydelser från bekanta ord, främmandegör dem. Samtidigt finns här ett utpräglat elegiskt tonfall, illustrerat i den vattentematik som sköljer över hela boken.
Det är tårar, regn, saliv, åar, floder: i hennes dikter är det syndaflod-tid, i den ekonomiska krisens spår. Bankmännen flyr för livet, och poeten kommenterar, ibland syrligt, ibland empatiskt.
För Frostenson har alltid skrivit samtidskommenterande dikt. Här ställer hon sig som en reporter mitt i storstadens brus, diskuterar angelägna frågor med angelägna appeller. Vår existens villkor sammanfattar hon så här brutalsnyggt: ”hur många barn du än fött, är du ensam / hur många ord du än ger ut, ensam ensam”.
Vad som utöver vattentematiken präglar Flodtid är ett sorgearbete, en utredning av sörjandets mekanismer, som i den korta dikten ”Ske”: 
”När det står stilla
vad gör du då
river
vill göra illa, säga ut ordet hårt
för att något ska ske
vad som helst”.
Flodtid är en bok för högläsning, skriven i förbluffad häpnad över språkets möjligheter. Katarina Frostenson har än en gång visat att ryktet om det svenska språkets fattigdom är överdrivet, men också att poesi är en oförutsägbar och öppen genre, som bjuder på överraskningar, belöningar.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/9 2011. Författarfoto Sandra Qvist, Wahlströms & Widstrand.)
Ja, hon är makalöst uppfinningsrik som poet och du sätter ord på det. Jag tror du just höjde JP:s iq med ett tvåsiffrigt tal.
SvaraRaderaPS. Har du funderat över möjligheten att "pinga" dina blogginlägg via Twingly så att din blogg hamnar bredvid recensionerna i DN, SvD eller SR?
Tack! Det är roligt att hon får så fin kritik nu, för oss som minns hur hon hånades och kallades för Prettan Schöös då på 90-talet ...
SvaraRaderaEh, Twingly? Jag tar mig en funderare. Men man kan kolla på svb.se för recensioner, där brukar mina finnas med.