Eftersom jag intet hade på bokmässan att göra har jag försökt undvika att läsa all propaganda därifrån, hur underbart allting var, lika mycket som jag undvikit att läsa alla martyrer som gnäller över dålig luft, trängsel, trötta ben och armar och vintunga huvuden (jag har ett råd till er, det är lätt att räkna ut vad det är). Men jag läste Peter Englunds rapport där han berättade om Paula Henrikssons uppläsning av Stagnelius dikt "Afsked till lifvet", med hårresande resultat. Jag har ofta tänkt på Nick Caves påstående att musik har den där förmågan att på ett ögonblick förändra en människas sinnesstämning (varje gång jag hör basen som kickar igång hans mästerverk "Deanna" blir jag lika euforisk). Han menade att poesi eller litteratur inte klarar det, eller har svårare till det. Men han har å andra sidan inte läst Stagnelius. Dikten finns på litteraturbanken, och - ja, det är inte svårt att föreställa sig den reaktionen. Det är också något speciellt med högläsning av poesi, viss sorts poesi, som kan göra den ännu mer laddad och ödesdiger.
Var aldrig inne men gick förbi mässan ett par gånger förra helgen. Det var något som påminde om rockkonsert på området utanför. Tanterna såg coola ut, det var många fler unga killar och tjejer än vanligt. Välklädda. Inget Gudrun Sjöden-randigt. Svarta jeans och blankputsade skor istället för sandaler. Polisen stod utanför, det var Lars Vilks. Något har hänt med bokmässan. Är det en Babel-effekt?
SvaraRaderaOk? Men det var alltså utanför mässan?
SvaraRaderaJapp. Bara utanför. Som att passera Hovet när det är Ladies Night, eller Kinnarps Arena när HV71 spelar. Människor i rörelse. En särskild stämning. Nästa år köper jag en biljett, så att jag vet vad jag talar om. Eller skriver en bok och blir bjuden.
SvaraRaderaMen han har å andra sidan inte läst Stagnelius. Dikten finns på litteraturbanken, och - ja, det är inte svårt att föreställa sig den reaktionen.
SvaraRadera