Handlingen, Sara Mannheimer

Det är inte helt lätt att veta var man har författaren Sara Mannheimer, när hon skildrar märkliga människors märkliga förehavanden. I sin andra roman fortsätter hon sätta myror i läsarens huvud. Om man gillar det eller inte beror nog mest på om man kommer överens med sin egen villervalla.

Huvudpersonen i Sara Mannheimers andra roman Handlingen är en själslig syster till föregångaren i Reglerna. Återigen en kvinna som vill ha koll, söker ordning. Med egna ord beskriver hon sig som ”färglös, jagsvag och andefattig”, och lever i ett ljummet förhållande med den mystiske Máram.

Under ett år följer vi denna villrådighetens prinsessa, pendlande mellan vacklan och bestämdhet, där hon har lika nära till tvivlet som till bejakelsen. Hon lider av totalitetsanspråk: hon vill förstå allt. Därför ämnar hon barrikadera sig vid sitt gedigna bibliotek. Hon vill bilda sig, för hon känner sig otillräcklig. Tyvärr ställer sig något i vägen: hon börjar läsa Roland Barthes Litteraturens nollpunkt, och det om något är väl att börja sig i fel ände, vill man påpeka för henne.

Balansen mellan ytterligheter finns uttalat i Mannheimers språk, som i lika hög grad är skrivet i lojalitet med det rigida och hårt tuktade, som det är följsamt mot det lössläppta och hämningslösa – ett oförutsägbart språk, där saker tillåts hända, och bidrar till en spännande läsning, i spännvidden mellan det fyrkantiga och det fantasifulla.

Handlingen är en bok om läsning, om icke-läsning, där Barthes teorier blockerar läsarens upplevelser, och fördröjer och förhindrar den förlösande läsningen. ”Förbannade teorier”, vill man muttra, men samtidigt används Barthes bok som nyckel in mot Mannheimers berättelse. Som när han säger att stilen är vertikal: det här är verkligen en bok som ska läsas så, där den horisontella läsningen inte erbjuder någon förståelse av innehållet.

Nej, jag är inte helt säker på vad det är för bok jag har läst, om det är en roman, ett samhällsreportage, en essä, eller något helt annat. Osäkerheten följer mig, och jag är rätt säker på att Mannheimer själv är rätt ointresserad av att leverera något svar på alla mina frågor. Förmodligen är hon lika vilsekommen själv inför den här boken, och det är nog inte meningen att jag ska ställa mig i vägen för någons läsupplevelse och berätta för mycket om vad kvinnans agerande, hennes handling, innebär.

Gillar du det kufiska och kusliga lär du ha kul när Mannheimer kombinerar oroligheterna i sin roman, och skriver med en humor som lägger sig farligt nära avgrunden: men det är också där de mest givande poängerna kan infångas. Det är också sällan man får uppleva en gestaltad person som känns så påtagligt närvarande, som man så gärna vill hjälpa som läsare, som man vill tala till rätta.

Det är en stark och särpräglad röst som talar i den här förbryllande romanen, och jag vet inte heller i vilken grad den ska uppfattas självbiografiskt. Författaren har själv tagit omslagsfotot, som föreställer långa rader av böcker. Givetvis kan det vara taget på ett antikvariat, men jag tycker mig spåra en utpräglad och distinkt egen smak bakom de titlar som jag känner igen, som om hon helt sonika har fotat sina egna böcker. För det är självklart att Mannheimer är en hängiven läsare.

Det finns också en antydning i kvinnans tankar att hennes pågående projekt inte handlar om läsning, att det som hindrar henne kan vara skrivandet av en roman. Och huvudpersonen nämner i förbigående att hon hanterar eld, och det slår mig att Sara Mannheimer också arbetar som glasblåsare.

Lika mycket som en roman om icke-läsning blir Handlingen en bok om icke-handling, om en tillvaro på stand by, där själva stillaståendet blir huvudsysslan. Det leende som läsningen åstadkommer hos mig är snett, och liknar måhända mest en grimas. Likväl är det ett leende jag inte vill vara utan.

(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2011. Författarfoto Helén Karlsson, Wahlströms & Widstrand.)