Kallskänken, Jenny Wrangborg

Poeter och arbete är en ekvation som inte går ihop. Jag tror på fullt allvar att det är ett av de mest utslagsgivande kriterierna. Om du klarar av att jobba är du förmodligen ingen poet.

Hårt kroppsarbete. Samma sommar som The Smiths släppte ”Meat is Murder”-skivan jobbade jag på Scanslakteriet i Umeå, bara något år innan veganrörelsen började spreja just ”Meat is Murder” på samtliga av företagets lastbilar, just i Umeå. Jag gav upp, fattade att det här var inget för en poet, att skrubba bort grisblod från vita plastbackar, och titta på när skrajsna vikarier mördade kor med bultpistol.

Jenny Wrangborg har också erfarenheter från hårt arbete, som kallskänka, och hennes bok Kallskänken väckte visst intresse när den utgavs förra året, som en av årets mest uppmärksammade diktsamlingar. Säger inte mycket, säger du. Men som skildring av det meningslösa med det slitsamma har den en del att säga, även om jag är tveksam till att kalla det poesi.

Att diktläsare som Göran Greider och Lars Ohly får något vått i ögat kan jag nog fatta, men som helhet blir det lite väl statiskt när varje dikt säger samma sak, nämligen att cheferna är elaka och att arbetarna utnyttjas. Det blir för mästrande, och därför får jag intrycket att det hade fungerat bättre som debattinlägg. Hon bidrar till en onödig och korkad polarisering mellan enkelheten och svårigheten, där jag inte blir helt övertygad av hennes plädering för det förstnämnda. ”Ta ställning”, lyder uppmaningen både implicit och explicit, med ett motto lånat från Gabriel Celaya, men all riktig poesi tar ställning, även om den inte behöver göra det på sätt som är lätta att känna igen.

Det finns bara en nivå i de här dikterna, inget för mig som läsare att bearbeta, utan allt arbete är redan gjort. Det som står där är befästat, på en bokstavlig nivå. Ibland blir någon enskild dikt lite starkare, som den längre ”Löftet”, som rätt effektivt visar varför det är viktigt med gemenskap, och värdet i att vara närvarande i andras svårigheter. Lite mer osmakliga finner jag några dikter som andas ett revanschbegär som jag misstänker är bibliskt, att det är en öga för öga-metodik som ligger bakom hämndtematiken.

Vidriga erfarenheter kan utgöra utgångspunkten för god poesi, det har bland andra Anna-Karin Granberg och Sofia Rapp Johansson visat. När Wrangborg jämför sitt arbete med krig tycker jag dock att hon går lite väl långt, att det är snudd på en hjärtlös jämförelse. Hennes bok är besvärande platt i det stora hela, och även om det är beklagligt med dåliga arbetsvillkor kan jag inte säga att jag får några nya insikter av att läsa hennes bok.