22 sep. 2011

Dagboken, Rut Hillarp

Paul Delvaux, "La voix publique"

Rut Hillarp är en av ytterst få svenska författare som skriver internationell prosa, som ignorerar att vi är en provins och låter det skrivna söka sig mot vidare perspektiv, i trots mot alla begränsningar. Under sin tid som verksam författare skrev hon också dagbok, och det är delar av den som Atlantis nu publicerar under den sparsmakade titeln Dagboken. I urval av Birgitta Holm.

Då Holm kände Hillarp privat borgar det för en omdömesgill gallring av ett material där denna bok på drygt 500 sidor utgör endast en tiondel (Svenska Akademien lär publicera på nätet den kompletta dagboken), omfattande perioden 1947-1991, med några luckor. Redan på första sidan, i första anteckningen, läser jag något att reagera på: ”Det är bara kvinnor som vet hur han ser ut, tänkte hon”. Hon skriver i tredje person, ”hon” ska utläsas ”jag”. Och mannen är rumänen Mihail Lavida, som hon lever med i en skum symbios den första perioden. Det är en så precis iakttagelse: en man kan inte se denne dagbokens ”M”, och av bild- och textmaterialet att döma (från Birgitta Holms samtidigt utkomna biografi) var han en kameleont både till utseende och personlighet.

Med Anaïs Nins famösa dagböcker som uttalad förebild skriver Hillarp explicit om erotiska äventyr, där dagboken transcenderas, blir litteratur. Det biografiska blir inte bara råmaterialet, utan hon lägger ned hela sin själ – sitt geni – i livet, ungefär som Oscar Wilde i De profundis hävdade, att det skrivna är en lägre form av litteratur än det som investeras i det levda. Det privata som stannar vid det privata, som om Hillarp vägrar att omforma det till litteratur: jo, sant är att hon utnyttjade sina upplevelser till sina (lyriska) romaner, främst Blodförmörkelse, Sindhia, En eld är havet: men det är och förblir privat, och enda skillnaden är att hon här är ännu mer detaljerad i vad som försiggår, för att undvika att bli (ännu mer) skandaliserad.

Hennes bildspråk är dråpligt och djärvt. Känslorna är förstorade, för stora, med en svartsjuka där fantasin löper fritt, nästan som ett experiment. Att kalla den här Dagboken för en stor kärleksroman är inte att säga för mycket: en av det svenska språkets vackraste och sannaste skildringar av begär, av passion. Just därför att Holm inte väljer bort det Hillarp själv tvingades välja bort till sina romaner: sexualitetens hur. Här berättas allt.

Dramatiken är närvarande, en puls i texten. Hillarps jag står aldrig stilla, rör sig över geografins och känslornas gränser: ja, för det här är en prosa som drivs inte mot gränserna, utan bortom dem; det är vågat, patetiskt och risktagande. Hon prövar sig fram: lever, leker, är på låtsas, är på allvar … Och lever farligt. Hon söker upp smärtans olika plan, skriver i en förälskelse i smärtan: gör lidandet till en religion, eller ett sakrament i den religion som för henne bara kan vara synonymt med kärlek. Sex – ja, tack, säger hon, men utan kärlek är det smärta, bara smärta, för mycket smärta. Ebbe Linde skriver i ett brev att han vill lansera en ny psykologisk term, ”hilarpism”, en underkastelsedrift.

För det är våldsamt också, när alla känslor ska levas ut, och det ska gås balansgång mellan liv och konst, och försöka hantera kompromisser, besvikelser. Hon umgås med inhemska författare, utländska konstnärer och dansare. Namnen på de svenska är välkända, för den som bekantat sig med främst 40- och 50-talets svenska litteratur. De första fem åren utgör drygt halva boken. Våldsamt: om ömheten i brutaliteten, och ibland bara ömheten i ömheten.

I de senare dagböckerna är notiserna kortare, men hon behåller skärpan. Hon läser och kommenterar, läser nyfiket den nyutgivna litteraturen, Stig Larsson, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson (”inget på 40-talet var 1/10 så svårt”). Inblickar i läraryrket följer också med, med uppsatsrättningar, besvärliga klasser. Hon ser också det sadomasochistiska inslaget i Jane Eyre.

Språket går före innehållet, helt klart, i allt Hillarp skriver. Hon diskuterar med Agneta Klingspor 1987: ”Man tror att språket finns där för att det ska bli ett innehåll, men jag säjer att innehållet är till för att där ska bli ett språk.” Dagboken har läsare, blir en öppen hemlig skrift, en omtalad bragd: hon vill bli läst, vill bli bedömd, vill visa. Hon återger samtal, noggrant, ibland med tveksamheter inom parentes, men hon minns repliker, vilket också det omformar det privata till litteratur.

Skrivandet blir ett botemedel, det som bemästrar smärtan: ”När jag kan skriva är jag inte olycklig”, som det står 1959. Ibland skriver Hillarp också lika fint som Strindberg gör i Ockulta dagboken, en av svenskans få laddade kärleksromaner. Hon är en människa med rik fantasi, helt enkelt.

Som uttalat mål har hon att vara en erotisk människa. Det finns en speciell sorts humor som hon tillämpar, som när hon ska berätta om hur många hon har levat med (det här är redan 1950): ”Det är eg. inte alls många som jag har haft, fast siffran låter stor.” Ungefär tvärtom mot vad de flesta brukar säga. Medan den engelske poeten John Betjeman ett år före sin död i en tv-intervju svarat på frågan om det var något han ångrade, och svaret löd att han önskade att han hade haft mer sex. Rut Hillarp behöver inte ångra det hon har gjort. Hon undviker tråkmånsarna, och har inte tråkigt: inte jag heller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.