Vilhelm Ekelund. 1908-1925, Algot Werin

Jo, även i den andra delen av Algot Werins biografi Vilhelm Ekelund. 1908-1925 hittar jag elevens namn i skolbiblioteksfickan, men nu står det där helt ensamt, och på något sätt är det lite bisarrt att en bok om Ekelund överhuvudtaget finns på en gymnasieskola på 2000-talet (inte längre), och speciellt när innehållet uppgår till mer än 800 sidor.

Det märkliga med Werins projekt är att han avslutar när det saknas 24 år av författarens liv. Han menar sig skildra Ekelunds utveckling som människa och författare, och i hans mening avstannar den alltså när han är 45 år gammal. Inte för att det ska heta stagnation, när Ekelund borrar sig fast vid den tematik och den stil han som författare äger 1925.

Den 28 september 1908 förkunnas den fängelsedom som får Ekelund att gå i landsflykt till Berlin, där han lever fattig och ensam, går i trasiga skor och samlar på sig smulor att äta. Han skriver inte mycket under åren i Berlin, men det blir allt mindre lyrik: han ser det inte som att han överger lyriken, utan att han fördjupar den, blir mer lyriker i sina följande prosatexter, essäer och aforismer, allt mer kortkort skriven.

Det speciella med Ekelund: att han pendlar mellan asketismens stränghet och den generositet som ger och ger. Han är en förkunnare, en upptäckare, som i stället för att skriva i dialog med sina förebilder skriver i entusiasm med dem. Han skriver (sär)eget, uppfinner sin egen genre. Den som ligger vid sidan om, och för att göra det tvingas han isolera sig, mentalt och fysiskt, även om man kan överdriva det senare. I biografin kommer som en blixt från klar himmel, när Ekelund i brev skriver att han ska få barn (en dotter), med en kvinna han just har gift sig med. Var kom hon ifrån?

Werin följer Ekelund i spåren, och andra delen i den här berömvärda monografin är nog bättre än den första, som förlitade sig starkt på att ge exempel och utdrag ur dikter. Nu lyder Werins egna röst tydligare, och han kommenterar mer utförligt. Vi kommer nära den svältande Ekelund i fattigåren, försöker förstå hans ambivalens, hans hårdnackade vägran att ta emot stipendier, som ändå hade räddat en allt mer ohållbar situation. I Berlin längtar han efter självmordet, ber vännerna ta reda på om de kan skaffa honom en revolver. Han liknar en viss sorts Dostojevskij-figur, ibland nästan kusligt påtagligt, som när han svamlar om att åka till Amerika, exakt så som Svidrigajlov gör i Brott och straff, där Amerika blir synonymen för döden. Han lever ruffigt, blir häktad för att ett vittne liknar honom vid en pederast och mördare, men släpps.

Dostojevskij är nästan den ende romanförfattaren Ekelund läser. I namnregistret ges störst utrymme åt Nietzsche, Goethe och Emerson, men därefter faktiskt Strindberg. Det han gillar hos Strindberg är hans förmåga att ”vara storm”, det mest förbindliga.

Det han saknar i Berlin är en kust, ett hav, en rymd. Hans skrivande rör sig mot en allt snävar sfär, som om han hela tiden gör sig av med barlast. I mångt och mycket en kontrast till Artur Lundkvist, ständigt nyfiken efter nya intryck, nya upptäckter. Ekelund söker en handfull litterära förebilder att förhålla sig till. Han läser totalt identifatoriskt, och förbluffar när han ser hur Leopardi, den italienske pessimisten, slutade skriva dikter när han var 27 år gammal.

Han skriver i socialdemokratiska organ, det dåvarande ungdomsförbundets, som då hette Framtiden (vad heter det nu: Frihet? - men är inte det ett Moderat-ord?). För dessa unga blivande politiker skriver han oförtröttligt om Nietzsche, trots att han vet att de ska växa upp och bli lika dumma som sina föregångare. Förmodligen hade Ekelund gjort succé som komiker i vår tid, med syrliga kommentarer av det här slaget: ”Jag ser en latinsk årtalsiffra med bokstäverna A.D. framför. All right! Anno Diaboli!”

För Ekelund är skönheten en seger, ett bemästrande: att övervinna. Skrivandet gör honom klokare, ger honom upptäckter, och blir det enda han håller sig till, och det enda som uppehåller honom under några hårda år. Han gnuggar egna fraser mot andras.

Vad kan man lära av Ekelund? Han levde (i) stormen, blev som Strindberg själv storm, för att klara de yttre omständigheterna. Som en slags hämnd på makterna. Hans ideal var snabbheten, att röra sig snabbt – vilket ter sig lite motsägelsefullt. Han uppfinner ett kategoriskt kanske i sina skrifter: tar ställning, för att rubba den, ifrågasätta, tvivla. Kierkegaardskt. Ändå uttalar han sig så här om den danske filosofen: ”Läser jag Kierkegaard, känner jag det som om jag steg in i ett rum där trettio käringar suttit och andats ut sin stank.” Och det är i striderna, de inre slitande konflikterna, han härdas och uthärdar, genom att bli en konstig blandning av cynisk gubbe och troskyldig gosse. Därför kan man också säga att han både rensar ut sina affekter och förblir den mest känslosamme av författare, som bryr sig om allt – och inget. I ett brev kategoriserar Ekelund sig själv så här: ”Jag är – eller mera passande uttryckt – jag ville gärna vara en mycket rationalistisk svärmare.”

Werins bok har ont om anekdoter: jag saknar den gången Ekelund slängde en sten i skallen på en man som dansade, för att han tyckte att det såg för djävligt fult ut (jag minns inte var jag läste det). Men den fungerar bra som vägledning för den som vill söka sig till Ekelundvägen, som ligger i kvarteret Måttan. Du behöver då lära dig begreppet ögonblickskoncentration. Att lära dig hantera motstridigheterna: vara dynamisk och statisk, bli både en ytterlighetsmänniska och en måttfull individ. Kom ihåg bara att Ekelunds håg stod till överdriften.

Ekelund ställer höga krav på sin läsare, som förtvivlat hela tiden måste slåss med sin otillräcklighet, att känna sig ovärdig. Han står för en kompromisslöshet som samtidigt är tillåtande och öppen, och skapar med sitt outtröttlighets-credo en nödvändig fri(hets)skola i det arma Sveriges litteratur.