Rekviem för John Cummings, Bengt Ohlsson

Det finns en diskrepans i att The Ramones, kända för sina hyperkorta supersnabba låtar, är ämne för en roman av just Bengt Ohlsson, känd för sina långa mångordiga romaner. Men i Rekviem för John Cummings skildrar han ändå gitarristen Johnny Ramones sista år på ett värdigt sätt, om än med viss risk för långtråkighet.

Vad Ohlsson åstadkommer med sin roman är ett intimt porträtt av Johnny Ramone, mindre känd som John Cummings. Läsare av Ohlssons tidigare roman Gregorius kommer att känna igen den starka identifikationen med krämporna och den existentiella oron. Även här förekommer en slags äreräddning av den förtalade och av mindre sympatiska rykten solkade huvudpersonen.

Cummings får i början av romanen veta att han har prostatacancer, och vi följer hans vardagliga tillvaro med hustrun Linda. Han äter sina nyttigheter, går och lägger sig med pyjamasen på, tittar på baseball på tv, får sina filmaffischer inramade, går på gym, träffar sin mamma. Han har sålt sin gitarr och stängt dörren till sin period i bandet The Ramones, men ibland öppnar han dörren, sneglar dit, fast stänger den lika snabbt: han saknar anlag för nostalgi.

Tyvärr saknar han anlag till det mesta. Han gör några politiska analyser av det banala slaget (han är uttalad republikan), blir igenkänd av främmande människor, men för de flesta betyder The Ramones ingenting (bandet var större i Europa än i sitt hemland). Andra människor betyder inte mycket för honom heller – sålunda tröttnar han inte på att chikanera bandmedlemmarna, och lever i ett känslomässigt vakuum, med känslorna inkapslade eller otillgängliga. Ja, han berättar öppenhjärtigt och bittert om hur andra människor alltid gjort honom besviken.

Hela romanen är skriven som i motvalls mot The Ramones hårda och enkla musik, som om Ohlsson vill göra John(ny) till en främling i den världen, och skriver romanen i lojalitet med privatmänniskan Cummings, och låter honom kalla sig gitarrist i stället för musiker (han skrev bara en handfull av deras låtar). Det är inte mycket i romanen som ger några insikter i bandets karriär, utan allt handlar om hur han lite trotsigt motar bort sina minnen.

Det som fungerar bäst är John Cummings oro, hur sjukdomen bryter ned honom; hans kamp mot inkontinensen är också skildrad med stor inlevelse. Likaså en kort scen när han och Linda ska vara barnvakt åt ett par, och hans motvilja att bli barnets gudfar: det är tydligt att deras egna barnlöshet, som aldrig kommenteras i romanen, är ett trauma de inte talar om. Linda förblir dock bara en gåtfull figur i kulissen, som John är beroende av, men också irriterar sig på.

Här får vi en ojämn roman om en relativt allmängiltig mans osentimentala tankar inför döden. Bengt Ohlsson saknar Johnny Ramones geni i anslaget: när författaren slår an strängarna sjunger inte ackorden. Som läsare blir jag lite nyfiken på vilka källor han har använt sig av, och hur mycket han har tillåtit sig att spekulera. Först i april 2012 utges Johnny Ramones självbiografi, Commando.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2011. Bild: Bonniers, samt Morrissey vid Johnny Ramones gravplats vid Hollywood Forever Cemetery i Los Angeles. Jag försökte övertala JP att skicka mig dit för ett photo opportunity, men deras argument löd: "Om du är så slö att du inte ens ids gå på Ramones-museet i Berlin tänker vi inte skicka dig till L.A.")