Vad är det med kändisar och förälskelser? När de drabbas av det som drabbat 99,9 % av mänskligheten tror de alltid att de är de första i världshistorien som skänks denna känsla: de hoppar i soffan hos Oprah, de blir vegetarianer, eller – som i Alex Schulmans fall – uppfinner hjulet på nytt, med kärleksförklaringen Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Författaren Schulman är något annat än krönikören och bloggaren Schulman: det har han behov att visa, så han tryfferar sin framställning med några Tranströmer-citat, både några hederligt redovisade och några ohederligt insmugglade bland de egna liknelserna (TT uttalade sig så här: "Som att klättra / uppför de vilt blommande sluttningarna / utan att känna det minsta trötthet"). Han vill vara en riktig författare, men jag kan inte riktigt se honom morpha till sin morfar, Sven Stolpe / Delblanc.
Så det är en ljusljus kärlekshistoria. Alex sex år långa förhållande med icke namngiven mediapersonlighet tar slut på bokens första sida, och det följs av några virriga reflektioner över singellivet, valhänta skildringar av hur den besvikne ensamme mannen dricker öl, minns sin barndom (inklusive några amatörpsykologiska slutledningar), och träffar den namngivna nya älsklingen: ”Amanda Widell”.
Liksom hos Stagnelius fungerar namnet som en formel, när Schulman frossar i att skriva ut det: ”Amanda Widell”. Det är en kysk historia, där Schulman åker moped för att få några klumpiga kyssar av henne, och efter en månad är hon med barn, trots att de bara har ”sovit” hos varandra, i denna helt barntillåtna berättelse, som också verkar vara skriven av någon som aldrig har lämnat skolgården (han använder det typiska tonårstricket att skriva vissa förstärkande ord, som ”VREDE” och ”CHOCK”, med versaler).
Schulman uppfinner hjulet igen, minst sagt. Han är ivrig att visa vad en förälskelse innebär, för den oinvigde, och det kanske är rörande. Kan du tänka dig: hon är både ytlig och djup, hans Amanda! Hans protagonist ”Alex Schulman” beter sig som en Werther, men i stället för en Lotte som yttrar ”Klopstock!” som lösenord säger hans Amanda ”Don´t Stop Believing” av Journey, och därmed är ambitionsnivån säkrad.
Jag måste erkänna att jag har varit innerligt trött på den här författaren och hans tarvligheter, mannen som delar initialer och inget annat med svensk litteraturs titaniske förkämpe. Men Att vara med henne … är i sina bästa stunder en hygglig bok, som man nog kan läsa med behållning om man är i trettonårsåldern eller så.
Titeln "Att vara med henne är som att..." bara ropar efter att behandlas som fotboll av ett lag ironiker, som varierar den på olika illasinnade vis.
SvaraRaderaJa, förlaget kunde ha hjälpt honom, påpekat att en äng inte är det jobbigaste att springa i (fråga de svenska skidåkarna, som brukar springa i myrar och träsk). Och man springer väl inte ens uppför en äng?
SvaraRaderaMen men, boken har fått idel lovord har jag förstått ...
Att läsa en bok av Schulman måste vara ungefär som att se när Fadde Darwich försöker sig på ståuppkomik, slöseri med tid och mycket plågsamt.
SvaraRaderaNja, jag har nog läst sämre böcker. Men det konstiga är väl att den fick inte bara lysande kritik, utan enormt mycket förhandspublicitet, intervjuer i alla tidningar och i tv, etc. Det är ju en så platt skriven bok, banal och ängslig i sina utfall.
SvaraRaderaBra i alla fall att få det där med titeln utrett. Inför utgivningen hörde eller såg jag nånstans att den skulle vara ett Tranströmercitat, vilket jag tyckte lät otroligt. Nog för att TT:s poesi kan ha sin schlageraktiga sida, annars skulle den väl knappast appellera till såna som Schulman, Marcus Birro och Tomas Ledin, men fullt så där jolmigt skulle han ändå aldrig kunna skriva. Jag orkade aldrig bläddra igenom hans samlade men nu fick jag bekräftat till slut att det var som jag trodde. Skönt!
SvaraRaderaLars