Nu ser jag att våra dagstidningar ser över sina rutiner angående kommentarfunktionen, och Expressen menar att de går i bräschen för att vara bäst. Ja, så kan de säga, när det i flera år varit nästan omöjligt att kommentera på deras sida. Generellt tycker jag så här, och det har jag gjort sedan jag började skriva insändare för tjugo år sedan: har du något att säga, säg det, och visa vem du är med namn. Jag har märkt att rätt många kommenterar anonymt, och att många anser att man inte behöver ta anonyma kommentatorer på allvar. Men jag vill nog diskutera med alla, hur korkade deras argument än är, och hur lite jag än vet om deras identitet. Det kan finnas olika anledningar till anonymitet, och jag behöver inte gilla det, men jag kan acceptera det. Tyvärr kommer nog vissa tidningars kommentarstrådar att förbli kanaler där olyckliga människor dumpar sin olyckliga missunnsamhet, men det är väl ett värre alternativ att försvåra möjligheten att reagera och uttrycka åsikter. I ett idealiskt samhälle skulle varje kommentar vara signerad, men - tja, så ser inte världen ut, och man behöver inte gilla det, men kanske fortsätta arbeta för att fler ska våga stå för sina åsikter, visa att man har mer att förlora på att vara feg, men hellre det än att behålla åsikterna inom sig.
Själv kommenterar jag sällan, och när jag kommenterar, på platser som är allmänna, använder jag mig av den anonymes röst. Detta är inte för att jag räds sammankopplas med de åsikter jag uttrycker - utan snarare ett sätt att garantera att min röst behandlas sakligt utan den förutfattade meningens influens, jag håller mig anonym för att inte avfärdas på grund av min ålder. Sen rör det sig kanske också, fast på ett mer sekundärt plan, om att mitt (efter-)namn är alltför avslöjande för att jag skulle känna mig bekväm med att använda det för de smått oseriösa debatter som hålls på internet.
SvaraRaderaAnonymiteten skapar andningsmöjligheter för upprörda röster, som de i Libyen och liknande diktaturstater. Utan anonymiteten skulle varje försök till uppror mot totalitarism sablas ned, och missnöjet skulle framställas som en sjuklighet, men i och med anonymiteten kan man uttrycka sin egentliga vilja på ett skyddat plan, och de missnöjda kan se att andra än de själva faktiskt delar deras lidande – och den som vill förvägra någon dess rätt att uttrycka sig utan att riskera livet gör det i den säkra, självgoda liknöjdhetens landskap.
Anonymiteten beskär personerna från varje tidigare överlägsenhet och handikapp, den enda parameter som åsikten bedöms utifrån är just argumentens relevans och styrka (ja, även språkligt kommunikativ förmåga (tyvärr?)). Och den presumtivt förestående kartläggning och förföljelse som icke-anonymiteten skulle förvålla är skrämmande. Ponera att varje invandrarfientlig röst skulle få ett namn – de har inte så härlig människosyn, och håller på med inte så härlig förföljelse. Men inte heller skulle jag vilja se en omvänd situation, där alla som tycker illa om invandrare skulle brännmärkas – det har nog bara en kontraproduktiv effekt. Men det gör ju livet lite enklare (för den som inte är i behov av anonymiteten). Låt oss alla sluta oss till den uppsluppna reduktionen av friktion. Begränsa alla till ett medvetande (i realiteten finns det nämligen bara möjlighet för en åsikt, en kollektiv sådan, för de övriga är inte accepterade åsikter). Förtryck den enfaldige, och fläk upp varje människa. Nej, jag är för personlig integritet och yttrandefrihet, jag vill tillåta människan att vara anonym – för det är först då hon talar sanning.
p.s
Jag har inte missat att du tycker att det är bättre att folk kommenterar anonymt än inte alls(även om det på vissa passager inte låter som så), det är bara det att för att motverka den beklagliga reaktion en sådan inställning kan katalysera tar jag hellre i för hårt för att liksomm kasta över motsideskombatanten till mitten. Så gjorde vår käre Olof lagercrantz också, under debatten om antisemitism.
Intressant. Jo, det finns en typisk konsensumentalitet i Sverige, en konflikträdsla, som ibland är ganska påfrestande. Och samtidigt, i andra änden, detta oändliga HAT som sprids anonymt i kommentatorsfält. Det är som att allt undertryckt släpps lös där, att där är plötsligt allt tillåtet som annars förbjuds.
SvaraRaderaJag är inte helt säker dock på att det är endast den anonyme som talar sanning, även om jag förstår principen (tror jag). Jo, när man skriver under med sitt namn, vilket det än är, finns det en risk för anpassning, en risk för att man uttalar sig på ett sätt som ska vara i samklang med tidigare uppfattningar. Inte vet jag: det som låter opportunt, kanske.
Konsensusmentalitet, skulle jag skriva. Djävla ord, djävla tangentbord ... djävla skribent, menar jag, djävla jag ...
SvaraRaderaJag delar din uppfattning Bernur. Jag ser ett värde i att kunna kommentera anonymt, precis som jag ser ett värde i att kända författare ska kuna kommunicera privat med en litteraturkritiker.
SvaraRaderaJag är ofta inne på den här sidan och jag ser sällan hatfyllda sexistiska och/eller rsistiska kommentater. Tvärtom så tycker jag att de flesta som kommenterar på din sida - anonymt eller med utskrivna namn - håller en ganska hög nivå och många gånger bidrar med intressanta synpunkter.
Hur kommer det sig?
Mm, jag tror på värdet i att bemöta argument med argument, och det blir lite patetiskt när svenska journalister hävdar att de inte lägger sig i diskussionstrådar kring sina egna artiklar med argumentet "tidsbrist", då detta låter sig göras av ex Guardians journalister. Att som läsare känna att man blir tagen på allvar kan också göra att nivån på kommentarerna höjs.
SvaraRaderaJag är också nöjd med kommentarerna här, som ofta bidrar med kunskap och andra synsätt, som kan påpeka något jag har missat eller missuppfattat.