Flod, Carolina Fredriksson

Den svenska postapokalyptiska romanen är en eftersatt genre, men Carolina Fredriksson debuterar idag med romanen Flod, om två barn som lever under en bro. Vi får inte veta vad som har hänt, men barnen lever isolerade från staden en bit bort. Stämningen är suggestiv och kuslig, men förloppet är dessvärre lite väl oskarpt tecknat.

Vi vet inte när eller var Flod utspelar sig. Staden förblir namnlös, medan floden heter Kadin. Vid dess strand bor i en husbil den lille pojken Kappen och den lite äldre flickan Alka. Ibland besöks de av moderssubstitutet Ina, som ger dem mat och presenter från staden.

Både i tematiken – förpubertala barn – och stilistiken erinrar Fredriksson om Mare Kandres tidiga böcker, men saknar hennes förmåga att skriva koncentrerat och gå in i medvetandet på sina figurer, där allt skildrades inifrån. Kappen är dock lyckosamt skildrad, ett barn helt igenom, totalt omedveten om vilka faror som hotar. Alka har, förstår vi så småningom, erfarenhet av vilka rysligheter som möten med andra människor kan leda till.

Barnen värmer sig med minnen från den tidigare världen, då de bodde i en lägerliknande kåkstad, och roar sig med fantasilekar. De är gåtfulla existenser, och vi förstår inte av vilken lojalitet Ina fortsätter att besöka dem. Tidigare har de bott i varandras närhet, men barnen är de enda som blev kvar på det övergivna stället.

En hygglig upptakt leder dock inte till någon vidare utveckling. Alka och Kappen lever i sitt benådade barndomsrike utan vuxenkontakt, i en äventyrsvärld som kan ses som en parallell till både Defoes Robinson Crusoe och McCarthys Vägen, där de lever på de spillror som floden sköljer upp på stranden, och förlitar sig på att de människor som de väntar på ska tillhöra den goda sidan, och inte den onda.

Fredriksson har försökt skriva en mystik saga, men förlitar sig för starkt på den bristfälliga inramningen. Jag blir inte helt gripen av händelserna, kan inte riktigt leva mig in i barnens utsatta situation. Hon studerar arkitektur, och nog finns uppenbara likheter mellan att bygga hus och berättelser. Hennes bygge är väl inte riktigt ett fuskbygge, men inte heller ett drömhus där jag som läsare vill bosätta mig i.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2011.)