Byron in Love, Edna O´Brien

Lord Byron hade sina glansdagar för länge sedan, mer än hundra år sedan, då han fortfarande räknades som en av det tidiga 1800-talets viktigaste engelska poeter, medan han sedan dess blivit omsprungen (omvandrad) av Keats och Shelley, liksom av antagonisten Wordsworth. Alas! - som han skulle ha sagt. Fast inte. Han brydde sig inte nämnvärt om litterär storhet: tyckte inte särskilt mycket om sina generationskamraters poesi, läste hellre Pope och andra 1700-talssatiriker, och identifierade sig med dem när han skrev (den i vår tid så underkattade) Don Juan.

Den irländska romanförfattaren Edna O´Brien har skrivit en av de senaste böckerna om Lord Byron (för även om hans poesi inte längre anses lika högkalibrig, har skvallervärdet i hans biografi snarare ökat på senare år), en relativt tunn historia under namnet Byron in Love, en titel som givetvis väcker associationer till filmen Shakespeare in Love, som kom för några år sedan.

Här paketeras Byron som rockstjärna, en rebellisk natur som kliver ut och in ur olika dramatiska scener, och aldrig tillåter sig själv någon rast eller ro. Det är effektivt berättat, och med ganska fina sammanfattningar av livshistorien, som var rätt kortvarig (när han obducerades sa visserligen läkaren att han aldrig hade sett ett hjärta som sett så slitet ut: det hade fått jobba hårt).

Byron var i bästa fall en ojämn poet, men vi ska inte göra misstaget att rutinmässigt döma ut honom: han är i alla fall långt mer underhållande att läsa än många av sina kumpaner. Som poet var han lika slarvig som han var ordentlig – det är en myt att han skrev vid sidan av; han var enormt produktiv, och det finns åtskilliga lysande enskildheter i hans digra verklista.

Han var också mer komplex än andra författare, som annars inte är kända för att vara harmoniska och sorglösa. Han var galen och ond, men också präglad av goda gärningar. Han var ambivalent i nästan löjeväckande grad. Ett exempel: han avskydde litteraturen, men skrev som en besatt – skrev besattheten. Ett annat exempel: han var klumpfot, men en extrem friluftsmänniska, som simmade och red och klättrade i berg och sköt med pistol och hölls med djur av alla sorter och slag (enligt Shelleys lista: ”tio hästar, åtta stora hundar, tre apor, fem katter, en örn, en kråka, en falk […] fem påfåglar, två höns, och en trana”).

Här har psykologer ett rikt material att ösa ur, nästan så mycket att det blir overkligt. En bisexuell, incestuös man, driven av mordiska och sadistiska lustar. Som åttaåring hade han läst Gamla Testamentet från början till slut. Som tioåring förfördes han av en tjänsteflicka. Kvinnor och män förföljde honom – han sa aldrig nej. Groteskt begåvad, en viktpendlare som drogs till löjliga dieter.

Byron rörde sig lika hemtamt i askesen som i excessen: han var inte turist någonstans. O´Brien skriver lite vimsigt, med några onödiga upprepningar, som när hon på samma uppslag dubblerar formuleringen att Augusta var av den uppfattningen att publiceringen av Don Juan skulle ruinera hans rykte. O´Briens Byron blir fångad i ett kalejdoskop, där varje rörelse skapar en ny konstellation, en ny version av den mestadels härjade eller sargade poeten. Hennes porträtt blir något nedtonat, något bleknat och färglöst. Inte heller har hon något tillfredsställande svar på det olösta mysteriet varför han blev osams med Shelley: knappast därför att han hade ambitionen att bli Englands störste levande poet, som om det vore något Shelley skulle ha brytt sig om.

Visst, man kan respektera att Edna O´Brien inte har gått den enklare och kanske mer lockande vägen, inte minst hade det varit ekonomiskt mer fördelaktigt, att skriva en roman i stället, med fria spekulationer kring exempelvis Byrons omsusade äktenskap med Annabella Milbanke, som varade lite drygt ett år, inklusive den ”treacle moon” (sirapsmånad) som Byron menade ersatte den sedvanliga smekmånaden – under tiden som han låg med sin halvsyster Augusta Leigh, som han dessutom hade dottern Medora med. Det var en sammanslagning av dåliga idéer som då genomkorsade Byrons huvud: ligga med syrran + gifta sig med det omaka mattesnillet, ett bröllop vars dagliga skeende liknas vid händelser ur Poes noveller.

Men ett problem för O´Brien är att hon inte kan bestämma sig för om hon ska skriva en lättsamt skriven introduktion eller en bok som förutsätter grundkunskaper: hon hamnar mittemellan, och resultatet blir lite sisådär. Ibland får hon rentav påminna sig själv att Byron var författare - ”också”. Ändå framstår Byron som både klok och totalt omdömeslös, som när han bemöter alla rykten om incest med att skriva versdramat Manfred, om dennes fatala förälskelse i sin syster (”Because my nature were averse from life”). Det är gott om ovidkommande resonemang, som när hon spekulerar kring vem som bäst skulle ha målat Byrons dödsscen: ”Delacroix would have done so with a poetic ghastliness, Caravaggio with a forensic cruelty, but only Rembrandt would have caught the fear and bewilderment in the eyes of those onlookers”. Ja, och Francis Bacon skulle ha målat Byrons dödskamp bäst?

Vad är då O´Briens agenda i den här boken? Jag blir inte klok på vad hon vill, om hon vill något. Hon redogör för de kända anekdoterna, prickar av de givna hållpunkterna i den oroshärd som Byrons liv utgör. Hon är en uppsamlare, och som sådan fungerar boken kanske, för den som vill få en behändig introduktion till ett namn som möjligen fortfarande nämns i någon gymnasieskola, rentav i Sverige.

(På Charles Mottrams gravyr "Samuel Rogers at his Breakfast Table" (1823) är det Jude Law som smyger sig in och leker Lord Byron. Tate Gallery.)

Fast inte är han längre kulturellt allmängods. Jag kan inte nog rekommendera att läsa hans dikter: de är skrivna med exakt dosering av tempo och laddning, hans främsta företräden som poet. En koncentrerad disträhet som ställs på sin spets, i hans kärnfulla epigrammatiska stil – där har han definitivt mer med Oscar Wilde att göra än med Shakespeare, mer med Wildes aforistiska kvickhet. Stephen Fry gjorde en briljant tolkning av Wilde i en filmatisering på 90-talet, och nog kunde en sådan skådespelare som Jude Law, som spelade Bosie i samma film, också agera den melankoliske Byron. In Love.