Min kamp, Karl Ove Knausgård

Bernur läser Min kamp i Berlin, vid minnesmärket för judeutrotningen: vad kan vara mer symboliskt?

Eftersom Karl Ove Knausgård blivit så hyllad i Norge och Sverige för sin romanserie Min kamp är det först efter stor tvekan jag börjar läsa. Det som ser ut att vara bra för mig är sällan det, så jag stålsätter mig, medveten om att det inte finns något så opålitligt som bokläsares smak: där finns en ängslighet över att tycka rätt, som får mycket av den litteratur som blir mest hyllad att efter en kort tid ge ett helt bedagat intryck.

Så lyssnar jag på Knausgårds sommarprogram, som till största del handlar om den olyckliga dagen i Norge 22 juli i år, med bombningen i centrala Oslo och massakern på ungdomar på Utøya. Med en röst som pendlar sävligheten och koncentrationen rör han sig i cirklar kring problemet, och med samma pendling skriver han i sin monumentala roman, vars första installation jag alltså har läst.

Tidigt demonstrerar han vad han är ute efter: ”Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den.” Så enkelt, så självklart, så definitivt. Men någon måste påpeka det! Och jag gillar hur Knausgård genom hela boken är så där kategoriskt självklar, samtidigt som han hela tiden är känslig för nyanser och tvivel. Det finns en märklig tyngd i allt han säger. Ja visst, det har jag ofta tänkt: det rätta avståndet.

Bra litteratur ska vara en utmaning. Den har en förvandlande kraft, en förmåga att hjälpa dig fram till något, en ny världsuppfattning. Och det gör ont att överge de trygga åsikterna, det gör ont att sluta tro på något som du inte behöver ifrågasätta, för du har vetat det så länge, att det har cementerats. Knausgårds bok handlar här i första delen mest om tonårsperioden, och så dråpslaget, som ändå är ett förväntat dråpslag, då fadern dör.

Nyfiken och ödmjuk och megaloman: så kanske Knausgård bäst ska sammanfattas. Han skriver som ett barn: ohämmat, kaxigt, men som sagt med tvivlets hårda pekpinne ständigt pickande på sin axel. Det är också en skicklig utforskning av själva romanbegreppet, där självbiografin ibland skapar sina egna rökridåer, och ibland skingrar dem, förklarar allt i ett skarpt ljus, som lyser upp och lyfter fram ett förflutet detaljerat då. Likheten med Proust är nästan löjligt uppenbar, och Knausgård kan liksom inte låta bli att nämna hans stora projekt, och även här är musiken och minnet och åtrån stora inslag. Liksom Proust utnyttjar Knausgård romanformen som en tillåtande och öppen genre, där han reflekterar, och lyfter in essän, och uttrycker sig med starka åsikter, som den att författare med en stark stil ofta skriver svaga böcker (det är en uppfattning som är helt (o)sann, skulle jag säga). När han bosätter sig i Stockholm väljer han mellan två olika vägar, precis som berättaren gör i Prousts första volym. På ett sätt skriver han i stor vördnad för Proust, på ett annat i fejd med honom.

Knausgårds otillräcklighet kompenseras med det här stora projektet: sex delar ska det bli, där den försenade sjätte delen lär vara på väg. En kamp? Ja, en prestation är det i vilket fall. Det är otåligt skrivet, i furiöst tempo. Uppväxten är den vanliga, med den obligatoriska upptäckten att vara annorlunda. Han bildar ett band, de misslyckas, han träffar tjejer, lyckas bättre där, men fortfarande på ett lite valhänt sätt.

Som läsare kan jag på ett plan förstå exakt vad han gör, hur infernaliskt manipulativ han är: han lockar med detaljer, för att ge minnet en kontur, men jag förstår också hur mycket som är resultatet av efterhandskonstruktioner, att hans skrivande är en aktiv handling, att han minst av allt är en passiv sensor som uppfångar signaler från det förflutna. Världen laddas med innebörd och symbolik, allt skrivet på en böljande, betvingande prosa, ibland maklig (en krusning), ibland pulserande (stormig) – alltid med skärpan rätt inställd.

För tonåringen är succé och fiasko tvillingar. Skickligt återger han tonåringens pendling mellan salighet och misär, mellan upphöjdheten och förödmjukelsen. En nyårsaftonsskildring innehåller stor grovkornig komik, där han och kompisen Jan Vidar blir som luffarna i Becketts I väntan på Godot, med snörök och förfrusna fötter som sällskap.

Det är inte heller svårt att dela Knausgårds förtjusning i själva skrivögonblicket, att han upplever en extatisk känsla när han skriver. Därför blir hans Min kamp också en vittnesbörd om lyckan i skrivandet. Men allra mest kanske det handlar om hyperkänsligheten, om hur intryck kan registeras. Men i stället för att säga att det är exceptionellt kanske man hellre borde säga att det borde vara så här – jämt. Att vi blivit helt bedövade, helt blasé, när vi i stället borde lyfta våra nedtyngda själar, vara mer tacksamma och ödmjuka inför det liv vi har, och inte underskatta det som vi gör av ren slentrian; sådant gör att jag inte tvekar ett dugg att utse Min kamp till en av de mest religiösa upplevelser jag har haft av läsning.