Cirkeln, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I våras fick jag en förfrågan från bokförlaget, om jag ville läsa (och underförstått (parentetiskt) skriva om) en ny ungdomsbok, den första delen i en planerad trilogi, skriven i Twilight-anda, med Twin Peaks som inspiration. Det lät för knasigt – dessutom, förutom mitt credo – I don´t do ungdomsromaner – hade jag inte tid just då, men sedan när jag såg de lovordande recensionerna ångrade jag mig.

Nu, när jag simmar i de oceaner av tid som går under namnet sommarlov, läser jag Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den är såld till 400 länder, och redan innan facebook-fansen spekulerat färdigt i vilka som ska spela huvudrollerna i filmatiseringen (Joel Kinnaman är favorit att spela läraren Max) har Hollywood köpt rättigheterna till en remake.

Sveriges Twin Peaks heter Ö(rnskölds)vik, bestämdes i början av 90-talet, men firma Strandberg / Bergmark Elfgren förlägger historien till Engelsfors, i närheten av Borlänge: en håla med 13 000 invånare, däribland sju häxor. Två av dem avpolletteras i rask takt, innan de kvarvarande ska göra upp med ”ondskan”, som naturligtvis har sitt säte i – skolan.

Har jag bara visst överseende med att författarna är kvar i sina egna gymnasieminnen (man har inte ”dubbellektion” längre när 40-minutersmodulerna togs bort, och rektorn heter numera gymnasiechef, och eleverna får inte sina kursbetyg i handen vid terminsavslutningarna) kan jag läsa med viss del av behållningen intakt. Det är förstås lite väl löjligt med de övernaturliga inslagen, och jag har lite svårt för att läsa rader som dessa utan att le lite sardoniskt: ”Kanske är rektorn en demon. Men en hel förmiddag är maxgränsen för hur länge Vanessa kan gå runt i ständig rädsla. Åtminstone för en demon som äter morötter.”

Boken är förstås ett hopkok av kända förlagor, inte enbart Twilight-serien och andra serier (The Vampire Diaries, Buffy the Vampire Slayer) som utspelar sig i skolmiljö. Även Stephen Kings böcker har nog tummats lite väl hårt av författarparet, liksom Donna Tartts Den hemliga historien, som får en liten cameo-roll i intrigen, samt tv-serien Charmed (Förhäxad), om de tre skitsnygga häxorna som räddade världen och sig själva i tid för varje avsnitts slutreplik. Här är det fem superhjältar som ska demonstrera sina färdigheter. Språket är yxigt, med krystade liknelser, som när Linneas garderob beskrivs: ”som kostymer till en japansk skräckfilmsversion av Alice i underlandet.”

Månen blir röd, korna råmar, katterna kräks nycklar, barnen dör, hjältinnorna grupperar sig … Apokalypsen närmar sig. Häxorna arbetar som privatspanare i sådana där gamla Astrid Lindgren-böcker, där skurkarna hade skäggstubb och var lika lömska som de var oförargliga. Visst, gymnasietjejerna slåss mot ett ont anhang – demoner – och det finns några ögonblick av spänning i boken Cirkeln, även om jag hade varit tacksam om jag hade besparats de klämkäcka kommentarerna eller det förnumstiga tramset kring magi och den jagande ondskan, ”strider över dimensionsgränserna”.

En av grunkorna som tjejerna använder är en mönsterfinnare, som de applicerar på de magiböcker som de läser ibland. Själv önskar jag att hade något liknande då jag läser ungdomsböcker, för att bättre fatta vad det är som är så bra med dem. En styrka är visserligen karaktäriseringen, där tjejerna inte är helyllisar, utan de lackar ur och surar och tjurar och känslopendlar till de extremaste lägena, och begår överträdelser.

Mats Strandberg har tidigare skrivit försumbara krönikor i Aftonbladet, medan Sara Bergmark Elfgren är manusförfattare (förmodligen hennes förtjänst att boken redan ser ut som ett filmmanus, med flitigt användande av repliker och parallella intriger, och tablåer som ska funka visuellt). Hon har en blogg som är döpt efter Portisheads förtjusande låt ”Glory Box”, och kan inte avhålla sig från att låta bokens sextonåringar lyssna på den i en scen, vilket är mer osannolikt än att de gör sig redo att slåss mot demoner.