Mitt krig, sviter, Jenny Tunedal

Krig och poesi kan ibland vara en lyckad kombination, som när artisten PJ Harvey i våras med albumet ”Let England Shake” skrev den bästa krigspoesin på engelska sedan första världskrigets Rupert Brooke och Wilfred Owen. Nu utkommer Jenny Tunedals tredje diktsamling, med titeln Mitt krig, sviter, och också hon hittar spännande ingångar med sina betraktelser kring krig: ibland bokstavligt, ibland metaforiskt.

Att poesi är en nödvändig följd av krig kan många vittna om, hur diktläsning kan vara avgörande i bearbetningen av krigstrauman. Jenny Tunedal är en poet som reagerar: hennes förra diktsamling, Kapitel ett, innehöll ett avsnitt om krig, och här har hon alltså utvecklat tematiken till en hel bok.

Sviter betyder förstås både skador och sammanhållna stycken, exempelvis inom musiken. Annars är jag nöjd med att Tunedal tonar ned ordlekarna, till förmån för ett mer sammanbitet förhållningssätt till världen. Hon reducerar sig själv till en passiv observatör, och många goda iakttagelser utkristalliserar sig från hennes dikter den här gången.

Det är väl också det som är frågan, hur krig ska skildras: antingen på det sakliga, neutrala sättet, eller på det lyriska, visionära. Tunedal är helt klart på den sakliga sidan, utan att det blir distanserat eller avmätt. Hon rapporterar, och visar att krigspoesi kan vara polemisk och ursinnig utan att ta till de största orden och de största gesterna.

Att vara poet handlar också om att reagera på orättvisor, att åskådliggöra sig själv som en politisk individ, men en individ i samspel med andra individer, i respekt för deras integritet. Det är här jag tycker Tunedals dikter har sin funktion: de visar hur vi ska förhålla oss till varandra, med hjälp av diskreta uppmaningar, som aldrig blir förmanande.

Bäst fungerar det i den långa sviten ”det du är rädd för har redan hänt”, som utgår från krigsfilmer. Den är mer berättande, och ofta lyckas Tunedal här parera det ohyggliga innehållet med känsliga och beslutsamma fraser, där våldet presenteras varsamt: ”Vi har inga samveten / Vi har bara blod / Vi har ingenstans att ta vägen / Vi har bara förföljelsen”.

Alla krig är likadana, allmängiltiga uttryck för samma strävan efter makt. Tunedal återkommer till skadebegreppet, visar hur människan är en olycksdrabbad och skadebenägen varelse. Symptom räknas upp, som för att visa att hälsa är ett undantagstillstånd.

Det som gjorde PJ Harveys sångtexter så bra att det engelska Imperial War Museum erbjöd henne att bli krigskorrespondent var hennes inlevelse med fotfolket, med soldaternas enskilda öden. Tunedals dikter förmedlar likaledes andras intryck, utan att ställa sig i vägen. I hennes dikter är två krafter i samverkan – den destruktiva och den konstruktiva, och i spänningsfälten mellan de båda utspelar sig dikterna, som visar att hon befinner sig i en gynnsam utveckling som poet. Mitt krig är helt enkelt en bok som i all sin stillsamma attityd är grandiost skickligt utförd.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2011. Foto Sara Mac Key.)