Vilhelm Ekelund. 1880-1906, Algot Werin

Lifvet är ej lät att acceptera. Och det är väl det som ger diktaren – i positiv mening – förmågan att säga ja, att ta lifvet i famn, försonas!

När skolbiblioteket i våras gjorde en smärre utrensning passade jag på att lägga mina björnramar på Algot Werins två böcker om Ekelund, i två fint inbundna nästan helt oanvända band. Men när jag hittar biblioteksfickan längst bak ser jag att det sista av de tre namnen tillhör en av mina elever. Datumen ”98.10.09”. Då hade jag jobbat lite drygt en månad på skolan, och eleverna, som gick i Sp 3b, fick i uppgift i kursen Svenska B att i grupper presentera några svenska 1900-talsförfattare, som låg lite vid sidan av skolboksantologin.

Vilhelm Ekelund. 1880-1906. Barndomsåren hastas förbi, och Werin hamnar rätt snart hos den brådmogne poeten, som debuterar 19 år gammal. Men Ekelunds barndom lär ha varit så ljus – bokstavligt, för honom betyder orden vad som står där: ”ljus” är ingen metafor – att han inte ens kunde skriva om den i efterhand, förutom helt rapsodiskt (hälsan tiger still). En kort anteckning att han hade gott uppförande i skolan, tills han rökte tobak i klassrummet när han började gymnasiet. Vidare får vi veta att han bråddes mer på modern än på fadern.

Men mindes Ekelund rätt? Hur långt ska vi lita på honom? Konstnärer idealiserar gärna och trollar fram ett lyckligt förflutet för att kontrastera mot sin djävliga nutid. Hur kan en barndom vara nästan enbart lycklig? Men det märkliga med Ekelund som författare är att han alltid är sann: han ljuger aldrig i skrift.

Sant är att när Ekelund träder fram som poet gör han det med ganska olyckliga dikter: det är gott om självömkan – framför allt beklagar han avsaknaden av vänner av olika slag. Han är tidigt en god läsare – inte genom att välja speciellt framstående valfrändskaper, utan för att han läser på det rätta sättet, genom att tillämpa sin läsning på sig själv, använda dem i ett förändringsarbete på djupet.

Lustigt nog läste han Ibsen på tyska: mest beroende på att det fanns billiga översättningar i Reclam-utgåva, vilket innebar att många svenskar blev närapå tvåspråkiga. Ekelund gjorde också en viss poäng av att han delade födelsedag med Stagnelius – givetvis höstbarn, 14 oktober. En intressant formulering av Ekelund när han diskuterar Hölderlin, som han menar att han inte (längre) kan läsa: ”ty det anstränger mig fysiskt alltför mycket”. En liknande upplevelse är det att läsa Ekelund: en fysisk utmaning av ett slag som jag inte kan säga många svenska författare är i paritet med – kanske Birgitta Trotzig.

Otto Vilhelm Ekelund. ”Ove” som han kallade sig när han debuterade i tidskrifter. O! Ve! Han slog igenom relativt stort när diktsamlingarna började komma, minst en om året, och relativt snabbt, där tidningarnas största kritiker ägnade den brådmogne ynglingen sina recensioner. Men debuten ”Vårbris”, som trycktes i 1000 exemplar, sålde bara 279 av dem (några år senare räknade han sitt publicum till 135). Och den ständige Carl David af Wirsén, som skrev en samlingsrecension av Ekelund och två andra, tyckte betydligt mer om någon som hette Ellen Lundberg.

Werins bok är fint skriven: han koncentrerar sig på de enskilda dikterna, gör försiktiga läsningar och hittar spår och kopplingar, påfallande ofta till Stagnelius. Men det finns också, även om Ekelunds liv inte ägnas lika stort utrymme, några fina scener med hög närvarokänsla. Berlinåren skildras bra, så pass att man kan se honom framför sig, stå på Alte Nationalgalerie och muttra över ”Claude-Monet-beundrande herrar och damer”, som stör hans betraktelse över den mycket mer spännande Giovanni Segantini.

I beskrivningarna av Ekelunds liv är Werins spekulationer av det försiktiga slaget. Utan att höja på ögonbrynen berättas att Ekelund åker till Venedig, där han tillbringar mycket tid på Lido, tillsammans med en sextonårig kille. Werin ser likheter med den kortroman, Döden i Venedig, Thomas Mann skrev några år senare, där den äldre författaren Aschenbach trånar efter en snygg tonårspojke.

Ekelund kunde vara rejält oförskämd. Werins bok slutar 1908, med den fängelsedom som tvingade honom i landsflykt, efter att han i sällskap med en läroverksadjunkt slagit till en länsman, 28 juni föregående år.

Det har sagts många gånger: Ekelund är en underskattad poet, kanske delvis som en naturlig följd av att han själv tog visst avstånd från poesin, och mer eller mindre övergav den när den här boken slutar vid året 1908. Men bland det tidsbundna finns också rader som rör sig lika lätt över som längs tiden:

Och stilla går du hän. Ditt öde redan kallar.

Septemberljuset darrar kring den bleka pannan

likt toner som händallra sprödt och sakta brista.

Och Werin är bra på att hitta finna ledtrådar till Ekelunds poetik i hans prosatexter, brev och även i essäer, som Aforismer till lyrikens själslif: ”Din dikt är din själs gestalt: på din stjärnstrand i rymdernas ensamhet stiger du fram, lyssnar ditt hjärta mot natt och gåta.” Fast den allra mest betecknande beskrivningen av poetiken finns i ett brev till Amelie Bjerre (gift med den kände psykiatern Poul Bjerres bror): ”Min Musa har alltid hetat Brist. Ty när jag lefvat, varit 'lycklig', vek allt produktivt ifrån mig strax.”