Kentukis, Samanta Schweblin, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

Det är uppenbart att många av världens just nu mest spännande författare huserar i Latinamerika. Från Mexiko Fernanda Melchor och Valeria Luiselli, och från Argentina Camila Sosa Villada och Samanta Schweblin. Det är glädjande att svenska förlagen Rámus (Luiselli), Prosak (Sosa Villada) samt Tranan (Melchor och Schweblin) är alerta, när de större förlagen sover. Bonniers gjorde ett försök med Schweblins Räddningsavstånd 2016, men när hon nu äntligen ges ut på svenska igen är det på ett mindre förlag.

 

Förhoppningsvis ska många hitta fram till Kentukis ändå, i Hanna Nordenhöks kompetenta översättning. Här handlar det om något som kunde kallas ”mjuk dystopi”. I en inte alls avlägsen framtid har kentukis uppfunnits: de är ett slags mjukisdjur på hjul, med en inbyggd kamera. Installerad i någons hem kan den visa den dagliga tillvaron för sin ”husse” eller ”matte” som sitter på andra sidan jorden. Djuren kommer i olika skepnader, som mullvadar, kaniner, kråkor, pandor, drakar och ugglor. Om språkförbistring uppstår finns en inbyggd översättningsfunktion.

 

Poängen? Ungefär densamma som när vi tillbringar våra liv framför skärmen för att följa mer eller mindre kända individers förehavanden i realityserier eller dokusåpor. I mina ögon ter sig Schweblins vision inte alls långsökt eller udda – snarare fullt rimlig. Vi är ständigt uppkopplade, och här visas konsekvenserna, i en episodroman som följer några av försöken att införliva de små djurens existens i ens egna liv.

 

Då kan det handla om Alina som spionerar på sin make, konstnären Sven. Eller pojken Marvin som är inlåst av sin pappa för att plugga upp sina betyg. Hans kentuki är också inlåst i ett skyltfönster i Norge, där han genom varelsens ögon får se snö singla ned i den mörka nordiska kvällen. Och Emilia som följer en tysk kvinna och hennes tillfälliga pojkvän i en oanständig föreställning som korsar etiska gränser.

 

Lek och allvar förenas på ett snillrikt sätt. Det liknar för all del appen Be Real, som visar en ofiltrerad bild av vardagen. Slumpen utser vem som styr den kentuki du har i din ägo. Sedan finns kentukin med som ständig följeslagare, om du inte väljer att till exempel sätta en hink över den och sätta dig på hinken. En sak som tillverkarna ytterligare gör för att addera ett inslag av äkthet är att den kan ladda ur och därmed dö – då är det bara att begrava den i trädgården intill dina katter och hundar, eftersom den inte kan återupplivas. Gränsen mellan materia och hud har luckrats upp.

 

Jag märker att det finns mycket att förklara, många premisser att gå igenom för att beskriva den här märkliga romanen. Men det är egentligen missvisande, och säger ingenting om hur direkt Schweblin jobbar, eller med vilken omedelbarhet hon förmedlar sin historia. Hon är också mer intresserad av att gestalta vår längtan efter gemenskap och själens obotliga ensamhet. Vi kan bara bejaka denna ensamhet.

 

Och vi är förstås redan ständigt övervakade, ständigt påpassade. Med hjälp av små förskjutningar i de korta kapitlen som följer olika öden visas hur kontrollen går förlorad, och att vår behärskning bara är en tunn hinna över farliga önskningar och dunkla begär. Det dröjer inte länge innan intrigen kopplar upp sig mot trafficking och pedofili, och en befrielsearmé som ska frigöra kentukisarna från sina slavägare.

 

Därmed ställer Schweblin viktiga frågor om hur vi ska förhålla oss till den nya teknologin, i en roman som mer implicit diskuterar AI och vad dess inträde i våra liv medför. Här blir individens ansvar och den mänskliga faktorn avslöjade som otillräckliga, och all vår längtan bli ömkansvärd när identifikation och gränsöverskridande trappas upp. Det är infernaliskt spännande, på ett okonventionellt sätt som har mycket lite med thrillerns förutsägbara spänningskurvor att göra.

 

I stället har hon skrivit en roman om hur vi använder skärmarna för att hantera och eventuellt kompensera något som har gått förlorat. Det är en satir, men här varken bakas moralkakor eller hamras dygdteser. Schweblin visar hur farlig besatthet är – något också Räddningsavstånd sysslade med – och att galenskap är den logiska slutstationen för all vår strävan efter kontroll.