Marginalanteckningar, John Keene, översättning Inger Johansson, Nirstedt/Litteratur

Minnet är det bedrägligaste av allt. Ändå är det allt vi har att förhålla oss till när vi blickar tillbaka. Det ligger något motsägelsefullt i uppväxtskildringen, att den aldrig kan bli autentisk, utan bara utgöra opålitliga hållpunkter i en skakig livsresa, nyckfull och irrationell. När ens livshistoria läggs samman blir resultatet falskt. John Keene, amerikansk författare, är medveten om det, men försöker ändå åstadkomma en äkthet i sin debutroman, Marginalanteckningar, som nu finns i svensk översättning signerad Inger Johansson.

 

Den utkom 1995, och består av arton nedslag i essäns form. Varje kapitel är fyra sidor långt – ungefär som en poplåt. Och det jag tänker på, när Keene berättar om en barndoms formativa år i början av 70-talet, med våldsamheter, rasism, klaustrofobin och drömmarna om något större, är inte i första hand jämförbara författare utan snarare Bruce Springsteens ”Born to Run”, om än det busiga tilltalet har en viss parallell i J.D. Salingers Räddaren i nöden. Det är berättelser om de hårda tider som stundar.

 

Keene inleder med mörker och skymning, och slår an tonen för en berättelse som inte är formad i lika hög grad som den är formande. Hans minnen är inte fastlåsta döda objekt, utan ständigt levande gestalter, som förflyttar sig och vägrar fixeras vid sina utgångspunkter. Så använder han det ovanliga greppet att skriva i andra persons perspektiv, och det skapar något som befinner sig vid sidan av både närhet och distans.

 

Det skapar tillfällen till ett friare tilltal som låter sanning och fiktion korsas, och skönlitteratur som gärna lånar essäns mer frikostiga behandling av stoffet. Då kan Keene ofta skriva osentimentalt om en uppväxt som inte lämnar mycket utrymme åt nostalgi: ”Begäret är bland mycket annat en funktion av upprepningen, eller åtminstone har själva mönstren i ens liv fått en att tro det.” Detta sätt att skriva, ogarderat men med vaksamhet för skrymmande och belastande detaljer, skapar en förtätad stämning genom hela framställningen.

 

Den som ändå ska minnas måste bli medveten om hur viktigt det är att samtidigt göra sig mottaglig och bevara en skepsis och misstänksamhet inför det som minnet fokuserar på. De hågkomster som presenteras skapas plötsligt, oväntat. Minnet påminner om fotoblixtar, de lyser upp allting men bländar också så du i bästa fall bara kan uppfatta konturerna av det som skett.

 

Keene skriver också om kyrkan, om religionen, om kanonbildningar, om vad som är etablerat och vad som borde bli det, om kolonialismens arv, om vådan av att ha en för rik fantasi, om att göras till en iakttagare. Det rastlösa drivet med de korta meningarna skapar en säreget hård rytm. Han har skrivit en debut som lyckas vara både blygsam och storslagen, både diminutiv och grandios, både försiktigt och anspråksfull – ja, faktiskt i en slags stolthet som inte glömmer bort att samtidigt vara tillintetgjord.

 

Amerikansk 1900-talslitteratur kännetecknas i grova drag av två saker: dels författare som är oproportionerligt lästa och omtalade, och dels det resonerande tonfallet. Att resonera är något som också hör poesin till. John Keene lägger till kaos i en tradition som annars är mer än lovligt verserad och artig – han bekräftar det kaotiska anslag som är latent hos minnet. Han är ofta också mer än lovligt rolig: ”Minnet är den sandlåda som mina tankar leker i, eller också den skolgård där de övar sina anspråk på att vara förnuftiga.”