att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

11 juli 2021

Little Eyes, Samanta Schweblin, Riverhead Books

Medan världen blivit allt mer globaliserad och sammansluten ökar ensamheten. Faktumet är att inga internetuppkopplingar kan hindra att vi står ensamma i den här världen, och inga teknologiska landvinningar kan ändra på det; skype, zoom, sociala medier, AI, sexrobotar – allt bara förstärker den existentiella uteslutningen från all genuin kontakt.

 

Ändå förekommer hela tiden nya försök att bryta denna ensamhet. Husdjur förstås: jag gjorde nyligen ett besök på djurkyrkogården i Jönköping, och upplevde en blandning av det gulliga och det beklämmande. Visst är det fint att ha en gravplats för en älskad katt, ett marsvin, men samtidigt är djurens närvaro i våra liv betingade av deras självständighet. I Bret Easton Ellis roman American Psycho registrerar Patrick Bateman vad tv-showerna handlar om: ”hur du pratar med din hund … hur du pratar med dina döda släktingar”, medan den hårda poängen är att vi isolerar oss från varandra: borde det inte handla mer om hur du pratar med din granne?

 


Ensamhet och självständighet är två teman Samanta Schweblin utforskar i sin roman Little Eyes. Schweblin är argentinsk författare bosatt i Berlin. Hon skriver på spanska. På svenska finns romanen Räddningsavstånd, men eftersom både den, novellsamlingen Mouthful of Birds och nu Little Eyes har nominerats till det internationella Bookerpriset är det ett fattigdomsbevis att inte mer finns på svenska (på norska och danska finns utöver dessa titlar inom kort Siete casas vacias också översatt).   

 

I en ögonblickligt nära framtid existerar en slags leksak som kallas ”kentuki”, en apparat maskerad som ett litet djur – en nallebjörn, en mullvad, en kråka, en kanin, en drake och så vidare – med en kamera installerad. De som köper maskinen kallas ”keeper”, och den är ansluten till en ”dweller” som kan styra den från sitt hem från en slags iPad, och hela tiden följa sin keeper i dennes hem. Detta maskinliknande djur eller denna djurliknande maskin är som en koppling mellan en tamagotchi och en furby.

 

Den kan kommunicera på ett primitivt sätt, med ett entonigt läte, och den är också kopplad till existensen genom att den kan dö: antingen kan den destrueras av sin ägare eller bli urladdad. Om batteriet går ned på noll går det inte att starta om den. Någon återuppståndelse finns inte, precis som för det mänskliga livet. När den dör kan man gräva ned den i trädgården nära sina döda hundar. Schweblin skojar inte! Hon skriver en spänningsroman som byter ut genrens klichémaskin till en dynamisk organism av genuin originalitet.

 

Hon berättar i korta rappa kapitel, och växlar mellan olika keepers och dwellers med sina varierade erfarenheter av sin kentuki. Det handlar om platser och om personer, och som sagt, om ensamhet. Någon ser genom kameran en kvinna som har en vacker handstil och önskar att någon – en släkting eller vän – skulle skriva så vackert på ett vykort till henne. Schwblin skriver en slags magisk sf, men medan klassisk sf varnar för tekniken är hon mer inriktad på de faror som finns i det mänskliga. Hennes kusliga budskap verkar på indirekta vis: så var Räddningsavstånd en skräckroman av samma snitt som hos Lovecraft fast med familjen som  fundament, och Little Eyes visar fasorna med tekniken och övervakningen utifrån igenkänning.

 

I Mexiko har Alina en kentuki. Hon lever med en dansk konstnär (Sven!), men misstänker honom att vara otrogen med sin assistent. För henne blir maskinen ett redskap att hantera ensamheten, men liksom flera andra i romanen hittar hon också likheter med husdjuret: ”It was charming that it couldn’t talk. A good decision on the part of the manufacturers, she thought. A ”keeper” doesn’t want to know her pet’s opinions.” Men som Wittgenstein konstaterade: om lejonet verkligen kunde tala skulle vi ändå inte förstå vad det sa. 

 

Det handlar också om självständighet, om hur kentukin ges viss självständighet. Jacques Derrida beskrev en gång sin förlägenhet när hans katt hade sett honom naken när han kom från duschen. I ett huj gick han från att vara den som ser till den som blir sedd, och något av den problematiken tar Schweblin med sig in i sin roman. Den voyeurism som man talade om på 1900-talet har numera mist sin laddning, eller så här: man kunde säga att det som då var en perversion (”fönstertittare”) har normaliserats. Det finns inte längre några stenar att kasta i det här glashuset. ”Skärmtittare” kunde man kalla de som slaviskt följer hur andra sysselsätter sig på youtube, i tv:n, på tiktok, etc.

 

Det handlar också om kommunikation. Maskindjuret (djurmaskinen) kan yttra vissa ord, men när skärmanvändaren försöker kommunicera får den förlita sig på morse. De befinner sig också i olika tidszoner, och översättningsfunktionen hos kentukin är primitiv. I Antigua har en ung pojke mist sin mor, och drömmer om den snö som han ser från sin kentukis ögon. Vi förstår strax att vi är i Norge, ”vikingarnas land”, där en befrielserörelse inletts. Pojken blir inblandad, men det är bara en av flertalet historier där gränsen mellan användare och använd suddas ut. För exemplet med Derridas katt kan också tillämpas på kameraögat: det ser åt dig, men det ser också dig.

 

Little Eyes är slutligen också en roman om närvaro, om de dubbla existenser som skärmlivet medför, och dess konsekvenser. Det är ingen regelrätt satir över eskapism och vårt digitala beroende, eller inte enbart. Skräcken i att vara övervakad har övergått i frivillig ofrihet. Peter Weirs film Truman Show från 1998 var oerhört profetisk. Här kan man tänka på hur dokusåporna under 00-talet och influencers under 10-talet flyttat fram gränserna för diskursen om privatlivet. Därför blir Bianca Ingrossos regelbundna uppdateringar om detaljer kring sitt sexliv det yttersta exemplet på människans förmåga att anpassa sig till nya verkligheter. Men också att den typen av intima resonemang anses ha allmänvärde, och dikterar vilka frågor som ställs när mer integritetsmedvetna kändisar blir intervjuade.  

 

Mänskliga relationer kan vara jobbiga, med ovisshet, krav och svartsjuka. Då kan det te sig lockande att byta ut dessa inslag med en maskin. Utan att uttryckligen formulera det skapar Schweblin en olustigt sinister koppling till oss, och påminner att bra romaner inte enbart ska vara fönster, utan att de också kan vara speglar. Här får vi genom hennes fläckfria spegel se hur lönlöst det är att via kameror följa andras förehavanden: det gagnar oss inte att låta främlingar agera ut våra egna känsloliv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar