att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 dec. 2016

Räddningsavstånd, Samanta Schweblin, översättning Lina Wolff, Bonniers


Verkligheten rämnar i Samanta Schweblins på många plan oroande debutroman Räddningsavstånd. Det är länge sedan jag läste något så oförklarligt bra. Men jag blir inte klok på vad det är jag har läst.

Jag börjar läsa på ett försenat tåg. Framför mig vid bordet sitter två syskon i 30-årsåldern med en bedårande dotter som kanske är ett år gammal. Jag borrar ned blicken i min bok, ler ibland lite artigt mot barnet. Efter kanske 45 minuter, när jag är mitt i boken, och så fängslad att jag knappt kan andas, ser jag ett par ögon som stirrar mot mig från under bordet. Ett troll? Ett barn till? Nä, det är en hund (labrador?), som glor på mig med sin indolenta blick. Fyra centimeter från mina dojor har alltså en hund slöat, men jag har inte märkt ett dugg, för jag har varit så inne i min läsning.


(Nu kanske du suckar: vad har det här med boken att göra? Och är inte den här typen av privata utgjutelser exakt vad som gör bloggen underlägsen de seriösa dagstidningsrecensionerna … de som aldrig skulle bli så här anekdotiska …)

En sjuk kvinna, Amanda, berättar sin historia för en lyssnare, David, son till hennes väninna. Från en sjukhussäng vecklas en krånglig historia ut. Han ställer frågor, hon berättar. Om en dotter som hon tappat ur sikte: hon har svikit sitt räddningsavstånd, och nu är hon försvunnen. Även David har varit sjuk. Men gått till en kvinna i ett grönt hus, kanske en räddning – eller någon som förstärker det som gått förlorat.

”Räddningsavståndet” är moderns sätt att vaka över dottern, en pakt att aldrig vara längre ifrån barnet än att hon kan rädda henne. Därför att världen ser ut som den gör – därför att hot är påtagliga. Men ingen kan skydda sitt barn tillräckligt, så som världen ser ut. Och Amanda är vid hoppets sista utpost, där precis och bokstavligt allt är förlorat.

Samanta Schweblin, född 1978 i  Buenos Aires, Argentina, har tidigare skrivit noveller. En av dem kan läsas i senaste numret av svenska Granta. 2014 utkom denna debutroman. Den uppmuntrar till allegorisk läsning – den typen av förgiftning som antyds kan syfta på samtida naturkatastrofer, med barn som föds missbildade, och giriga företag som dumpar sin död i dricksvattnet. Karaktärerna kan givetvis utläsa som bärare av egenskaper, men du hinner bara slå dig till ro med den tolkningen när all trygghet rycks undan, när identiteter visar sig vara opålitliga.  

David är ett farligt barn, ingen att lita på. Samtidigt förstår man att han är Amandas enda hopp, den enda som på något sätt kan förklara vad som har hänt. Hon behöver lyssna på honom, lika mycket som han behöver lyssna på henne. Och vi behöver lyssna, för det här är något som utspelar sig exakt nu – något som skildrar världen så som den ser ut nu. Ur deras otrevliga dialog växer fram något som kan vara litteraturens grundläggande premiss, när han envetet ber henne berätta som det ”verkligen var”.

Schweblin sätter strålkastaren på språket. Dels på när det fungerar, i mimesis, i det skeende som har passerat och kan görs begriplig. Det är förstås för sent för allt här. Men dels sätt strålkastaren också på när språket inte fungerar, i den gåtfulla och ominösa atmosfären. In mot den fullständigt opålitliga kontingensen. I berättelsen är det som att identiteterna upphör att gälla. Vem du är förskjuts till ett vad du är. Och vad åsyftas med de maskar som inleder romanen, och som förekommer som en luguber refräng genom romanen?

Att Schweblin jämförts med David Lynch förvånar inte, kanske i synnerhet inte om man tänker på hans senaste (sista?) filmer, där identiteten är som mest opålitlig, i filmer som Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. Man kan för all del också jämföra med Mörkrets hjärta. Räddningsavstånd har identiskt format – ca 124 sidor – och skapar liknande förvirring, både känslomässigt och estetiskt. Jag brukar säga att jag inte fattade Joseph Conrads kortroman de första tio gångerna jag läste den, och det är inte utan att jag anar att jag kommer att säga något liknande om Schweblins kortroman i framtiden. För tillfället nöjer jag mig med att säga att knappt något jag har läst i år har gjort lika starkt intryck.  

Beskrivningar begränsar, får det som ska skildras att låta ännu mer udda. ”Inte alla har blivit förgiftade. Vissa föddes med giftet i sig”, lyder en av romanens kusligaste utsagor. Inte i kraft av att vara förklarande, eller klargörande. ”The horror!” var Kurtz summering i Heart of Darkness. En pessimistisk konklusion, på svenska varierat som ”Skräck!” (Renner 1949),  ”Ohyggligt!” (Odelberg 1960), samt ”Vilken fasa!” (Heckscher 2006). Schweblin ger oss inte ens något sådant att hålla i handen. Hennes berättelse är oerhört fascinerande i sin knapphet, och får läsningen att likna en rundgång in mot ett ordlöst centrum av hemskheter. Inom skräckgenren har begreppet ”namnlös fasa” blivit en floskel, åtminstone hos alla som använt det efter Lovecraft, men här fungerar det (kanske genom att förbli oskrivet). Det här kan också vara det mest fasansfulla jag har läst sedan Lovecraft.    

Här saknas grundläggande intrig, dramatisk kurva och utveckling. Du får ingen chans att hämta andan, eller haka upp din läsning på trygghetsskapande peripetier. Det är en litteratur som avstår från att vara litteratur, som vill vara något annat. Vad då? Det är en allt igenom sinnlig erfarenhet. Det blir också befriande att läsa en roman som vägrar förhålla sig till krav på stilig prosa. Här är språket nedtonat och diskret. Handlingen filtreras genom gotikens labyrinter.

Schweblin har skrivit en förtätad roman om avstånd och närhet, om den osäkerhet som förekommer i alla familjebildningar. Lite deltagande sneglar jag mot barnets mamma och moster på tåget när jag läst klart, hur deras räddningsavstånd är en fråga om centimeter, när de nojsar med dottern i vagnen. Inom kort – något år – har avståndet ökat till några meter, och sedan – sedan, ack, är det alldeles för sent för föräldrar att finnas där för sina barn, då är räddningen förbrukad. (Nå, hur meningslöst var det nu att jag nämnde familjen på tåget?)

Det hör inte till vanligheterna att en översättare presenteras lika utförligt som Lina Wolff gör i den här bokens kolofon. Nu är Wolff inte heller vilken översättare som helst – hennes roman De polyglotta älskarna vann Augustpriset i år, och den är ett självklart resultat av ett skrivande som skett i relation till andra språk (i vår utkommer också hennes översättning av Roberto Bolano). Här finns en möjlig väg vidare för den låsta inhemska litteraturen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar