Ögonen våra målare och andra tankeexperiment, Jesper Svenbro, Bonniers

Den outtröttlige Jesper Svenbro har samlat ett större antal av sina essäer – 37 stycken för att vara nogräknad – i en diger lunta under titeln Ögonen våra målare och andra tankeexperiment. Om du misstänker att det i hög grad handlar om antiken gissar du rätt. Sapfo, som författaren ägnade en egen volym åt så sent som 2015, är en huvudperson. Likaså Empedokles, vars teori om synen fått ge namn åt boken.

 

Men inte enbart antiken är i fokus. Stor del ägnas åt vad man kunde kalla en mittfåra i den svenska kanon: Lagerkvist, Stagnelius, Fröding, Ekelund, Ekelöf, Tegnér, Lindegren, Tranströmer, Martinson. Moa? Nä, Harry så klart, för med undantag för Sapfo är det svårt att hitta kvinnliga författare som är värda Svenbros intresse. Ett undantag är konstnären Charlotta Gyllenhammar. I en av texterna om Tranströmer avfärdas de som kritiserar dennes metaforer med att vara just ”kvinnliga poeter”.

 

Svenbro gav ut två essäsamlingar kring millennieskiftet, och merparten av innehållet här har publicerats på olika håll under 2000-talet. Därmed får man stå ut med vissa märkligheter, såsom en optimism inför hur CD-ROM skulle revolutionera konkordansarbetet hos olika författare, som Vilhelm Ekelund. Rart, ändå.

 

En stroke 2007 gav incitamentet till det sammanhängande temat om ögon, syn och blick, och just Empedokles idé om att kunna se med tankarna och inte enbart med ögonen. Grekiskan hade samma ord – augé – för både solens ljus och seendets ljus. För dem var det inte en metafor när man talade om snilleblixtar – det handlar för Empedokles om att ”med tanken se” och inte enbart ”med ögonen se”. Det här resonemanget är tydligt nog, medan en del annat nog kräver djupare kunskaper i forngrekiska, något jag ej besitter.

 

Svenbro skriver om broar och stötestenar, och fiktiva möten mellan författare från olika tidsåldrar. När han skriver om moderna författare har han svårt att inte göra det genom antikens prisma. Det är en metod som vi känner igen från Anne Carson (som förresten verkar vara en mer entusiastisk läsare av Svenbro än vice versa – inte enbart i egenskap av uteblivet Nobelpris, utan också för att hennes namn saknas i namnregistret, medan han ibland gästspelar i hennes böcker).

 

Vi saknar musiken och dansen – koreografin – till den antika lyriken, och därmed går vi miste om synen på det skrivna ordet under antiken som något annat än renodlat språk. Svenbro visar att litteraturen var en aktivitet och inte ett resultat. Det är en tanke som är värd att ta med sig i vår litteraturdebatt – att en text befinner sig i ett ogestaltat skick. Exempelvis kan en modern svensk diktsamling – säg, av Lina Rydén Reynols – göra ett ganska svagt intryck vid en läsning, tills du hör den högläsas, och upptäcker att orden väcks till liv av rösten. Och Pindaros kallade sin dikt en byggnad – men inte en färdig sådan, utan under uppbyggnad.

 

I den här boken finns några av Svenbros egna dikter, som kommenterar existerande dikter av andra författare. Det finns också ganska många och ganska långa partier om metrik och versmått, med utförliga resonemang om betoningar och stavelser, där det är svårt att upprätthålla intresset fullt ut. Referenserna står som, hm, spön i backen. Associationerna tar honom i oväntade riktningar, och det är ett äventyr att följa honom. Med hjälp av utsökt valda citat och innovativa tolkningar väcks Östen Sjöstrand till liv. Ragnar Thoursies betydelse för Tomas Tranströmer utreds. Med mera.

 

Sapfo ska läsas på dialekt, hävdar Svenbro, eftersom ön Lesbos sågs som en avart från Grekland, både politiskt och språkligt. Han försökte en gång utan framgång initiera en översättning på gotländska. Varför inte läsa den danska? Förra året utkom Mette Moestrup och Mette Christiansens föredömliga tolkningar, som jag gärna läser parallellt med de svenska som finns av bland andra Svenbro själv. Översättningar ger den nödvändiga distansen, och självaste Platon kallade Lesbos dialekt för barbarisk i förhållande till den högfärdiga athenska dialekten (jag lånar Svenbros stavning av ”atenska”, liksom han föredrar ”posthum” framför ”postum”).   

 

Solon, som yttrade de bevingade orden att han ville lära sig Sapfos rader utantill för att därefter kunna dö lycklig, trotsade den cancelkultur Grekland intagit mot Lesbos och allt som kom därifrån. När Solon tog parti för den utstötte Sapfo vill Svenbro lokalisera litteraturkritikens födelse till detta ställningstagande. Åtminstone lyrikkritiken, tillfogar han blygsamt.

 

Svenbros metod är dialektisk, och han använder ett aktivt seende för att tolka och uthämta mesta möjligt ur dikterna som behandlas. Att säga att det är lärorikt är förstås en underdrift. På tal om underdrifter vill jag inte undanhålla denna pärla till understatement: ”Få grekiska hjältar har en stamtavla präglad av så svåra kortslutningar som Oidipus.” Detaljer plockas upp och blir föremål för grundliga utredningar, som varsamt korrigerar dilettanters misstag utan att det ger intryck av elakhet. Några ord som citeras med Gunnar Ekelöf som upphovsman kan återges här, för att de fått förnyad aktualitet: ”ingen människa som känner och tänker kan undvika tragik. Men vad man kan och måste besegra är viljan till tragik, viljan att göra det onda värre: det är livsoduglighet, det är sådant som gör en mindre än man kunde vara.”

 

Nog finns det ögonöppnande stunder i denna bok med sitt starka fokus på ögat och vad det ser, och hur det ser. Det är lätt att bli smittad av lärdomsdriften; nyfikenhet och entusiasm är en utmärkt kombination. Ett favoritparti handlar om Erik Lindegren, en idag orättvist bortglömd svensk poet. Den lilla bok med obskyra dikter som Rönnells gav ut för drygt tio år sedan innehöll ett förord av Svenbro, som här omtrycks, liksom en spännande jämförelse mellan Lindegren och Stagnelius. Här kommer en häpnadsväckande tanke: ”Förklädd till Erik Johan Lindegren skrev Stagnelius den gnostiska dikten ’Ikaros’”. Men resonemanget håller bara till 99%, för medan Stagnelius förnamn var Erik Johan var Lindegrens Johan Erik!