Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 mars 2022

Berätta hur det slutar. En essä genom fyrtio frågor, Valeria Luiselli, översättning Rita Kristola & Filippa Kindblom, Rámus

Tre av mexikanska Valeria Luisellis märkliga romaner finns översatta till svenska, och det är sannerligen ett starkt tillskott till världslitteraturen. Utöver sin gärning som skönlitterär författare har hon också arbetat som tolk åt spanskspråkiga barn som flytt från Mexiko till USA. I essäboken Berätta hur det slutar utgår hon från de formulär med fyrtio frågor hon har som modell till frågestunden.

 

Titeln är hämtad från de egna barnens hoppfulla fråga. De vill ha ett lyckligt slut på de historier de hör om de ensamkommande och ofta papperslösa barnen. Den som vill ha mer kontext: läs den fiktiva bearbetningen De förlorade barnen – ett arkiv, som skrevs innan. Kanske förlorar Berätta hur det slutar på det: romanen är så tungt vägande och övertygande i sina argument, och kanske det här bara är en påminnelse om att det är fiktionen som härbärgerar de större sanningarna, i synnerhet när verkligheten och fiktionen går in i och samspelar med varandra. Detta autentiska dokument belyser och förstärker romanen, mer än vice versa. 

 


Kruxet kring Luisellis barns fråga är att det som är ett gott slut kräver dåliga omständigheter. Barnen utsätts för något som liknar ett Moment 22: ”Om deras svar inte var i linje med vad lagen anser vara skäl nog för att berättigas skydd var det enda möjliga slutet på deras berättelse ett utvisningsbeslut.” Med andra ord: om du inte har utsatts för hot och övergrepp får du ingen chans att stanna. Och med ett arv från G.W. Bush spelar det ingen roll om den sittande presidenten heter Obama, Trump eller Biden – med samma nedslående resultat att barnen utvisas rutinmässigt, med de fyrtio frågorna som stöd.

 

Exempel:

Varför kom du till Förenta staterna?

Hände det något under resan som skrämde eller skadade dig?

Känner du dig trygg?

Råkade du illa ut när du bodde i ditt hemland?

Har du någonsin varit medlem i ett gäng? Några tatueringar?
Vad tror du kommer hända om du åker hem igen?

 

De fyrtio frågorna berättar allt vi behöver veta om en fördärvad värld. Luisellis arbete kallas för ”screening”. Hon blir känslomässigt involverad, och det som slår en är mängden barn, samt att föräldrarna ofta är så bortkopplade på olika vis. Många av barnen vet inte ens var deras föräldrar håller hus. De flesta av flyktingarna åker det tåg som går under namnet ”la Bestia” (bokstavligen ”odjuret”), en farofylld färd som ändå är värd att underkasta sig. Och är du kvinna är risken att du våldtas 80%. Många preparerar sig nedslående nog med preventivmedel innan de ger sig av.

 

I efterordet skriver Patricia Lorenzoni inkännande om språkbruk och ordval, ytterst viktiga komponenter i de möten med barn som Luisielli skildrar. Här ges också en nödvändig jämförelse med svenska förhållanden, och en analys av hur man skapar en berättande ram åt ett trauma. På engelska – som blivit Lusiellis skriftspråk efter att hon övergett spanskan – kallas de icke-amerikanskt födda för ”aliens”, en term som onekligen ger olustiga konnotationer.

 

Korsklippt med arbetet som tolk finns en bilresa Luisielli företar med sin familj, och radion rapporterar om alla barnen som försöker ta sig in i USA, och hamnar på utredning där de alltså måste bevisa att de är tillräckligt känslomässigt och fysiskt störda för att få stanna. Luisielli har skrivit en indignationsessä, och får texten att likna ett öppet sår. Hon berättar också om rasismen, att barnen är lite för mörkhyade för att bli ett välkommet inslag i USA. Som motor för hennes berättande fungerar med en egen formulering ”ilska och klarhet”. Det är skrivet på ett sätt som tillvaratar både det sakliga och det engagerade. Det bästa med boken är de handfasta råden hur man ska aktivera sig.

 

Medan behovet att skapa struktur åt kaos är dominant väljer Luiselli en nyckfull struktur åt sin bok, och syr ihop den som ett lapptäcke. En gång nämns The Clashs låt ”Straight to Hell”, och den blir en bister påminnelse om hur rockmusiken kan skapa direktkontakt med de mest grundläggande känslorna. I låten sjunger Joe Strummer ”There ain’t no need for ya”, ord som ledsamt nog aldrig verkar mista sin aktualitet.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar