En svensk författare som befinner sig i det som drottning Silvia nog skulle kalla ”livets efterfest” (alltså ålderdomen) skriver flera böcker dagboksliknande prosa med ojämn högermarginal. Allsköns osorterade intryck om ditten och datten, vardagsreflektioner om det lilla och det stora livet, med ordet ”dagar” i titeln. Ibland kissar hen på sig. Är det Ulf Lundell? Nä, det är Gerda Antti jag syftar på, vars senaste dagboksbok heter Alla mina dagar.
Riktigt samma utgivningstakt har hon kanske inte, och hennes bidrag är många sidor tunnare, men detta borde kunna förlåtas, då hon i år fyller 93. Still going strong må vara ett slitet uttryck, men här kan det komma till pass – texten präglas av både tankens och stilens skärpa. Hon har också en osviklig förmåga till dråpliga liknelser och hisnande tankesprång, där dödshumöret är lika närvarande som livskänslan. Den som har fyllt 90 kan unna sig andra slags tankar, helt enkelt.
Dessa tankar berör tomheten och själen. Inte heller kan man anklaga Antti för att vara håglös. Snarare filosoferar hon kring tiden som går, med en blandning av vemod och trots. Så här skriver någon vars namn – Antti – har blivit en del av personligheten. Men inte utstuderat emot allt, utan mer som en nödvändig livshållning av sunt ifrågasättande. Ja, tiden går, och dagarna går, och berättarjaget likaså, på försiktiga promenader. Hon lyssnar på radions musik, men har inte mycket att säga om det hon tar in av den yttre världen – till skillnad från Lundell då, som verkar leva för att reta upp sig på precis allt som han tar del av.
Vad lär man sig av att läsa en åldrings betraktelser? Kanske tillförsikt. Vi behöver denna påminnelse: var inte så dramatisk! Livet är inte skapat för sådant. Livet är både stort och betydelselöst. Och vad lönar sig stressen? Kanske man behöver fylla 90 för att komma till denna insikt, att vi stressar i onödan. Livet blir inte bättre av dina vedermödor, varken för dig själv eller för din omgivning.
Här uttalar sig någon som inte gör sig allt för bekväm i den påtagna rollen som förmedlare av djupt erkända insikter, eller i att utpekas som ett vishetens orakel. Ändå finns visdomen här, till exempel i en briljant notering om oron: ”Oron är en trägen jägare / en som jagar mest / den egna oron”. Antti visar värdet i att ändra livsinställning, från att försöka förstå till att försöka tvivla. Det ligger mer än en smula ödmjukhet i denna inställning. Och en viss lättsamhet är nödvändig.
Förväntningarna skruvas ned. Inte i botten – nä, då och då kan hon minsann morska upp sig mot omständigheterna, men har inget behov av att adla sina fiender till de bergmanska ”demonerna” eller de strindbergska ”makterna”. Men det ligger något aktuellt i detta att inte ha så stora krav på världen. Nyligen gjorde Gina Darawi tv av sin vånda – hur ska man kunna leva utan att snylta på världen och bli en ond människa. Religionen och evigheten, lyder Anttis sufflerande svar till sådana spörsmål. Evigheten är ändå bara eventuell.
Den ojämna högermarginalen får texten att likna poesin, något den inte helt känner sig tillfreds med. Nä, någon dikt får man väl inte av Gerda Antti, snarare en prosa som känns trivsam. Är inte trivsam ett underskattat ord? Det behöver inte betyda att det här är en harmlös bok – snarare fungerar hennes metod som ett subversivt motstånd mot det liv som vi lever. Här finns ett alternativ. Man måste inte rasa rasa mot ljuset som dör framför oss. På de avslutande sidorna finns en dödsspekulerande text som rör sig mot både visshet och osäkerhet.
Om något påminner det om Göran Greiders texter i allsköns genrer. Även Antti har en förmåga att skriva distinkt utan att ta till krångliga omvägar eller onödiga utvikningar mot inlärt prål. Hon skriver lätt men inte flyktigt. Det är skrivet med en slags enkelhet som är svår att förvärva eller lära ut, för den är lika integrerad och omedveten som ett fingeravtryck.
Den som tillåts leva länge ska nog också ha ett och annat att säga om kärlek och närhet, i takt med att allt fler i ens omgivning faller ifrån (eufemism för ”att dö”):
Omkring mig ser jag nu så många gravar
där tysta mänskor ligger, och kanske önskar de
att de låge någon annanstans
hemma i den egna sängen
och där ihop med den som man vill ha i sängen
i den famnen som ska skydda en, ja tänk att lite skydd
det behovet det känns nog utav oss alla
Så här skriver någon som har hittat sin stil – en talspråkligt slängig stil som samtidigt vågar sig på arkaismer som ”låge”, och notera för all del den redudanta bestämda artikeln i sista raden (”det behovet det”). Talspråket skänker närhet till texten, närhet till den person som yttrar sig så här okomplicerat men ändå avigt, lite – ja, lite anti.
Vi som samhälle är notoriskt dåligt på att tillvarata äldres erfarenhet. Det ligger något skrämmande i åldrandet, tror jag. Vi vill inte bli påminda om att vi – tids nog – själva ska hamna där. Hellre då fösa bort och fasa ut äldre människor. Låt dem leva sina liv vid sidan av det som räknas. Men det här kanske gick an förr, då livet efter pensionen var kortvarigt. Arne Hegerfors gamla skämt om livet som en ishockeymatch – tre gånger 20 följt av sudden death – gäller inte längre. Snart är det mer lämpligt med en fotbollsmatch: två gånger 45, följt av förlängning i 30. För somliga blir det efter 120 straffsparksutslagning.
Med sådana perspektiv – att halva livet återstår efter din pensionsavgång – vore det skam om vi inte såg äldre som mer värdefulla inslag i våra liv. En bra början till att uppgradera ålderdomen är att välja Gerda Anttis dagböcker. Lundell? Han är vid en jämförelse rena novisen, en junior som får tillbringa lite tid till på avbytarbänken innan vi släpper in honom i matchen. För livet är något annat än att kokettera med sitt missnöje med och förakt för den ytlighet man själv upprätthåller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.