Förnimmelser, Lina Österman, Vendels förlag

En förnimmelse är en uppfattning av det svagare slaget. En känsla som knappt känns, något som befinner sig bara precis över det märkbara. Och Lina Östermans andra bok heter just Förnimmelser. Den utkommer på lilla Vendels förlag – debuten Flodsökare publicerades på Modernista 2014.

 

Även om ämnet är starkt blir utfallet svagt i denna diktsamling, som trots ett sidantal som sträcker sig över 100 ändå ger ett intryck i det tunnaste laget. Det beror dels på att dikterna är korta – ibland bara en rad – och dels på att de inte riktigt får fäste. Det starka ämnet berör undergången vi befinner oss i – den förstörelse av världen som ter sig allt mer oåterkallelig. Detta har blivit poesins särmärke på senare år, och att poeter agerar visselblåsare torde inte förvåna någon: det krävs välutvecklad sensibilitet för att ägna sig åt poesi.

 

Vad ska vi göra när vi är så vilse? Jag är inte säker på att Österman har något bra svar på det. Hela samlingen kretsar kring undflyendet, försvinnandet, upphörandet. Finns svaret i det ockulta och esoteriska? Eventuellt – åtminstone finns några försiktiga inviter mot ett magiskt tänkande. Men det är överlag vagt hanterat.

 

Missnöjet är en stark drivkraft i de här dikterna:

 

Jag lägger en skarabé mot mitt hjärta och önskar

Ny färdriktning    att få falla –

 

Inte som en sten men som en fågel

 

För ja, vem önskar inte ett annat liv. En ny riktning. Österman skriver en vertikal dikt, som uppsöker den nedåtgående rörelsen. Men snarare än att falla sjunker hon. Bildspråket blir ibland lite för generiskt och utslätat: ”Och våra dagar flyr som vilda hästar över bergen” är ett av flera exempel på ovässade liknelser. Och allitterationerna är ibland så frekventa att det stjäl uppmärksamhet från innehållet.

 

Många av referenserna råkar vara italienska: Boccaccio, Vergilius, Petrarca – samt eventuellt Pasolini, vars utforskande av mirakel i filmen Teorama får en svag kontakt i Östermans flicka som leviterar. Landskapet är också oftast italienskt, med avstickare till Egypten och Amerika, samt – inbillade jag mig – Umeå (men ”umeträd” är alltså inte björk, lär mig wikipedia). Avsikten är tydlig: dikten ska inkludera världen i helfigur.

 

I den värld som Österman beskriver är allt försent och förgäves. Alla åtbörder sker i ett vakuum. Dikterna ställer frågor men inväntar inte svaren:

 

Vi hör skuggträden växer under oss

 

Flamboyantens scharlakansröda    förvildade alléer

Som ett mumlande novemberträsk i värmen

 

Och vi undrar vilka är det som ska valla sina hjordar

Längs dessa loftgångars hängande trädgårdar?

 

Att inte få grepp om någons poesi behöver inte i sig vara negativt, men jag befarar att Österman har slagit knut på sig själv i att göra sina dikter nyanserade. Om syftet är att varna – utifrån Wilfred Owens dekret inför första världskriget (”All a poet can do today is to warn”) – är varningen här för timid och svag.