vara mänska, Kerstin Söderholm, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag

För lite drygt ett halvår sedan slog en komet ned i Sverige. Det var Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar från 1928 som återutgavs av Nirstedt/Litteratur. En helt fantastisk bok. Den gav mersmak, och nu utges i ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag en urvalsvolym med dikter och dagboksutdrag: vara mänska heter den. Sju av dikterna från Rödgula vägar är med. Utgivare är Pieter Claes och Elisa Veit.  

 

Söderholm (1897-1943) var liksom Edith Södergran finlandssvensk poet. Liksom sin något äldre kollega hade hon en dödlig sjukdom och förblev ogift fram till sin för tidiga död. Hon debuterade samma år som Södergran dog – 1923 – och gav ut sex diktsamlingar och en novellsamling. Mirjam Tuominen har fint porträtterat Söderholm i sin bok Stadier: ”Sanningen om en skrivande människa kan – ödsligt nog eller icke ödsligt nog, hur man vill taga det – tyckas vara, att hon är skallös, öppen, emottaglig och sig själv bara som ingen och alla, som glömsk av sig själv.”

 

Redan 1943, samma år som Söderholm dog, utkom Dikter i urval, med hela 71 dikter (att jämföra med den här bokens blott 26 dikter – dessutom är endast 8 av dessa 26 dikter med i det första urvalet). 1974 tillfogades ett urval av dagböckerna i boken Dikter och prosa.  Med andra ord: det finns betydligt mer att läsa av Kerstin Söderholm. Den här nya boken, vara mänska, är indelad i fyra sektioner utifrån olika pronomen: ”Jag”, ”Du”, ”Han”, ”Det”. Det är en lämplig metod, som ger boken ett enhetligt intryck trots att tidskronologin ständigt bryts. Att dikter samsas med dagböcker är också lämpligt, då dagböckerna nästan undantagsvis är skrivna som dikter med den typ av ojämna högermarginal som ger en grafisk profil som liknar en nyckel (liknelsen tillhör den italienska poeten Valerio Magrelli).

 

Texterna är starkt koncentrerade, och uppvaktar både längtan och missmod. I förordet skriver litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius att hon inte gärna ger läsanvisningar, utan uppmanar oss att läsa på eget bevåg. Det är gott så. Man kunde säga: Söderholm är alltid poet. Det vill säga: hon är en skapande människa. Och så bör vi definieras – just som skapande människor. Att ägna sig åt att skriva poesi, men också att läsa poesi, det är skapande, kreativa sysslor. Och vi är satta här för att vara kreativa.

 

Den som är olycklig måste lära sig att älska livet mycket. Det finns hos Söderholm en uppenbar önskan att livet ska innehålla och ge mer än det gör. I sina ambitioner försöker hon nå längre och djupare. En dagboksanteckning från 1927 lyder: ”Min själ är som en skälvande vinge; jag är så trött. Men mina läppar blöder av längtan att få tala - - - - - - - -” Den här boken innehåller dagböcker som är dikter, och dikter som är dagböcker. Många när en obesvarad kärlek till aforismen, men här finns en författare vars kärlek är helt besvarad.

 

Det ovanstående lyriska citatet var alltså från dagböckerna. En dikt kan i sin tur utnyttja dagbokens intima tonläge: ”det är förfärande mödosamt att ha ett hjärta, / ett hjärta som går sina egna vägar / och icke vet av min vilja.” Söderholm gestaltar de inre striderna, som skärskådar det egna, och uppmärksammar tillkortakommanden likväl som triumfer. Det är pessimistiska dikter som ändå söker efter ljus. Dikter om att vara träd, men också dikter om att vara människa, och vad det innebär utifrån tidlösa förutsättningar.

 

Dagboken igen, en klarsynt anteckning om likheten mellan mannen och solen:

 

Han är som solskenet – än lyser det, än är det skymt bakom moln – och ingen kan hjälpa det. Men det finns alltid. Hans själ är delad mellan tusen ting, än är det böcker, än är det papper, än är det en människa. Och man får försöka finna sig i det. Men helt blir väl ett givande och tagande icke. Men får försöka fånga upp solskenet så länge det givs. Man får försöka komma tillrätta . . . .

 

I de här dikterna finns en vördnad för det levande, en inställning som i våra dagar ter sig nästan religiös – mannen i stycket ovan kan förstås lika gärna utläsas som en gudomlighet, om man kan föreställa sig Gud som en man. Söderholm skriver om smärtsamma separationer. Hennes sista bok skulle utkomma under andra världskriget, och Mörkret och människan från 1941 ger sannerligen intryck av att vara en mörk bok. Men också hoppfull: ”Vara människa är känna gränserna / vi pendlar mellan / – nära djur och gudom.”

 

Vi måste lära oss att erkänna och respektera det slumrande i oss, det farliga och otillbörliga likväl som det harmlösa och anständiga. Det som har kraft att slå sönder oss. Med Kate Bushs ord från den för tillfället så aktuella ”Running Up That Hill”: ”Unaware I’m tearing you asunder / There is thunder in our hearts”.

 

Här kommer en hård och obekväm sanning: det är bara det som har förmåga att skada oss som är bra för oss. Det som bara kan nå oss ytligt kommer aldrig att påverka oss och förändra oss på djupet. Därför måste vi utsätta oss för det som potentiellt kan göra ont. Det betyder inte att vi ska uppsöka självskadebeteende – vi måste bara lära oss att ta till vara det som är genuint riskabelt. Annars kan vi aldrig uppnå det som är omvälvande. Det här gäller både konst och människor.

 

Denna bok av Kerstin Söderholm strålar av både ljus och mörker. Den visar att det går att få både tröst och hjälp. Och botgöring? Du skojar – någon sådan finns inte att få. Men vill vi ens bli botade? Livet är hemskt, och det kan vi bara acceptera. Gnäll över detta villkor för all del, men inget kan ta bort detta faktum. Men det finns det som gör livet uthärdligt, och Söderholms poesi tillhör definitivt dessa saker.