Samtal med Duras, Leopoldina Pallotta Della Torre, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

I tolv ordentliga rubriker samlas italienska journalisten Leopoldina Pallottta Della Torres intervjuer från 1987 med Marguerite Duras, i boken Samtal med Duras, som Ellerströms nu äntligen ger ut, i Kennet Klemets översättning. Det är en bok som först utkom på italienska, och inte översattes till franska förrän 2013. Inspirationen är en liknande intervjubok med Marguerite Yourcenar, Les Yeux ouverts (Med öppna ögon)

 

Intervjusituationen är inte ovan för Duras. Boken Vardagens ting från samma år var också följden av samtal mellan henne och Jérôme Baeujour. Skillnaden är att frågorna finns kvar här, och dessa frågor tillför något till svaren, då Della Torre ger sig in i en inte alltid okritisk dialog med Duras. Här finns respekt som saknar underdånighet. Och en genuin insyn i det konstnärskap som Duras representerar. 1987 har hon nyligen fått sitt största publika genomslag med romanen Älskaren, som sålt 1,5 miljoner böcker enbart i Frankrike, trots att första upplagan endast bestod av 5000 exemplar.

 

I sina svar visar Duras en osviklig förmåga att återskapa händelser ur det förflutna, men hon säger också klargörande saker om minnets selektivitet. Kanske bäst så: hur mycket vi än värdesätter minnet är glömskan oftast att föredra. Barndomens erfarenheter är, som så lätt sker hos gamla människor (Duras är drygt 70 vid samtalen), påfallande starka och levande hos den som gör sig besväret att återbesöka sina formativa år.

 

Hon är en författare som bejakar det gränslösa, det farliga, det vilda, det vanvettiga: ”Något vilt finns kvar i mig, än i dag. En sorts djurisk förbindelse med livet.” Hon är något av en kolerisk melankoliker, som bland annat säger att lycka är ett ord vi aldrig borde uttala. Få författare har lika starka och kategoriska åsikter om politik, estetik och mellanmänskliga relationer – det skulle i så fall vara Vladimir Nabokov, vars samling med intervjuer heter just Strong Opinions. Till Duras starkare åsikter hör att hon hatar opera, likväl som Pasolini och Bergman: ”Rent koketteri med siktet inställt på amerikaner som önskar tillfredsställa sin omättliga hunger efter ’kultur’.” Däremot framhåller hon Strindbergs dramatik som intressant i sin återgivning av en korrekt mansbild, att han ”analyserar människans inre stagnation till det outhärdligas gräns.” Liksom många andra franska författare älskar hon Faulkner.

 

Den som hyser starka åsikter gör sig å andra sidan öppen för paradoxer, och sådana finns det också gott om. Om Friedrich Nietzsche menade att sanningen är en armé av metaforer är Duras nog mer benägen att hålla med Oscar Wildes mildare dekret, som kan uttydas som att sanningen är en änglakör av paradoxer, och hon påpekar också att det är motsägelserna som konstituerar och särskiljer en författare från en berättare. För att joina ett politiskt parti – Duras flirtade en tid med kommunismen – behöver man enligt henne vara autistisk, neurotisk, blind och döv. Det är svårt att säga emot henne med tanke på hur det politiska läget ser ut för stunden.

 

Den som är intresserad av förhållandet mellan författare och läsare har också mycket att hämta här. Duras är intresserad av att upprätthålla ett ”förälskat samförstånd” mellan texten och läsaren, och menar helt korrekt att en författare inte ska reduceras till någon som lämnar ett bud(skap) till en mottagare. En idébunden konst ger hon inte mycket för; det bundna är i sig oförenligt med hennes estetik. Det som också ger sig till känna vid en läsning av denna intervjubok är hur begripligt det är att Duras har blivit så många författares gunstling. Hon lär en att skriva osentimentalt, hänsynslöst, i en rå stil som inte skrapar med foten och ber om ursäkt. Hon är, med andra ord, kaxig och stolt.

 

Om det uppfattas som arrogans eller bara högfärdighet kan kvitta. Har man skrivit en roman som Lol V. Steins hänförelse kan man ärligt talat tillåta sig en viss hybris. Denna roman ägnas tillbörlig uppmärksamhet. I noterna från den franska översättaren René de Ceccatty (som tyvärr inte återfinns i den svenska utgåvan) återges en anekdot från Jacques Lacans tolkning av denna roman, som har kallats hennes mest komplexa. Han menar att titeln ska utläsas som leken sten, sax, påse: Stein är ”sten” på tyska, och V indikerar saxens klingor, och Lol (hon heter Lola i romanen) går att koppla till papperspåse. Enligt Lacan, som alltså i titeln såg en snillrik anspelning på kärlek som den barnsliga sten, sax, påse-leken. Alldeles oavsett var beundran inte ömsesidig: hon läste inte honom, eftersom hon inte kunde förstå vad han skrev.

 

Duras skrivande är suveränt i den meningen att det sker på hennes egna villkor, och hon betonar detta i sina intervjusvar, att skriva är något man gör för sin egen skull. Här visas att den mindre inställsamma vägen kan vara tänkbar. Duras är en nyckfull, skräckinjagande författare, som spjärnar, är i motstånd mot dogmer, teorier, ideologier. Det är värt att påminna om detta i en tid då så många författare är ute efter att pleasa sin publik, och gråter när recensionerna inte är tillräckligt inställsamma. Men en kritiker vill inte ha inställsamma texter! Jag läser inte Duras för att inbilla mig att vi ska ha ”dialog”, vad nu det betyder. Jag läser Duras för de grepp hon kopplar på mig, för att hon får mig att uppsöka de gränslösa, vilda, farliga, vanvettiga ställen jag nämnde nyss. Barndomen är ett av dem. Passionen ett annat, där hon säger att kärlek är det enda som betyder något.

 

Och ett av kapitlen har ”Passionen” som rubrik, även om ämnet genomsyrar hela samtalet, oavsett om de talar om film, litteratur, politik – eller fotboll, som då och då blir föremål för muntra meningsutbyten. Duras nämner att hon träffade Platini, som efteråt berättade att han inte hade läst något av henne och att hennes frågor till honom var av en helt annan art än de frågor han brukade få av franska intellektuella.

 

Och hur var det nu med feminismen? Duras anlitar en oortodox kvinnlighet, som både kan bejaka ett strukturellt underläge – manifesterat i manligt fördömande blickar – och en kampaspekt som tar till vara hämndaktioner. Män är snärjda av det förflutna, kvinnor av nuet. En av åsikterna är att män i själva verket är homosexuella – att de i sin självupptagenhet själsligt bara kan connecta med andra män, och att de därefter återvänder till kvinnorna. Ibland slår det slint, som när hon gav sig ut för att försvara en kvinna som anklagades för att ha dödat sitt barn: Duras tog för många saker för givna i sitt försvarstal, som bland annat fastslog att eftersom alla kvinnor är offer blir akten att döda ett barn oantastlig och kvinnan som gjort det oskyldig. Men Duras slutsats är värd att återge: att det finns något som är värre för en kvinna än att få en lavett för att ha tillagat maten dåligt, och det är den äktenskapliga vardagen.   

 

Det motstånd Duras uppvisar mot det linjära berättandet är något som rimligen har gett henne allt fler läsare i våra dagar, som har omfamnat en större acceptans för ett mindre tillrättalagt berättande. Verkligheten är som bekant inte någon berättelse, utan kaosig och jobbig att ta sig igenom – först i efterhand kan vi strukturera den. Duras val att låta erfarenheten kvarstå i sin obearbetade form blir därför något som kan sägas vara den yttersta realismen. Även om minnet strukturerar är minnet inget förråd vi kan plundra efter eget behag.

 

I de perspektiv varifrån Duras fiktion återges – det gäller både filmer och romaner – närmar hon sig drömmens dubbla perspektiv. Vi är både berättare och protagonist, och rösten blir rösterna – dubbla röster, där hennes karaktärer skildras både inifrån och utifrån, med distanserad avmätthet likväl som själslig intimitet. Därför är blicken så central i hennes skapande – både hur vi ser och hur vi blir sedda, och detta oftast exakt samtidigt.

 

För Duras blir skrivandet något som sker mittemellan att skapa sig själv och självutplåning. Det närmaste en kan komma självmordet, som hon säger lakoniskt vid ett tillfälle. Och litteraturen ska våga närma sig det som är tabubelagt, det som är förbjudet. Och svaren kan vara avväpnande, oförställda, när hon väl sänker garden: ”Jag tror att jag aldrig har träffat någon utan att jag ställt mig frågan: Vad gör folk när de inte skriver? Jag hyser en hemlig beundran för människor som inte gör det, och jag förstår bara inte hur de lyckas med det.”

 

Hon antyder att det är kvinnors tystnad som har gett dem ett övertag på männen, att kvinnor därmed lärt sig vända sin kunskap inåt medan männen – som har varit röststarka – har sökt sin kunskap i ett yttre. Inte konstigt att män läser Lacan (fast kanske ännu hellre anger honom som referens för att imponera – tro mig, jag har själv gjort det). Kvinnor vet mer om sig själva än män gör, och här anges tystnad och galenskap vara kvinnliga attribut.

 

Nyligen läste jag att introverta har lättare att lära sig språk. Det råkade vara en italiensk undersökning i hur studenter lärde sig franska. Introverta blir bättre på uttal än extroverta, eftersom de introverta lyssnar mer. Det här går emot tidigare forskning, som har uppmuntrat att man behöver ta plats och öva sitt uttal. Denna undersökning visar att det går att lära sig också – och rentav bättre – genom att lyssna.

 

Jag lyssnar mer än gärna på Duras starka åsikter. Denna tunna bok hade gärna fått vara mycket längre, men man tar gärna skärvorna av det samtal som fördes mellan Leopoldina Pallotta Della Torre. Det skedde för 35 år sedan, men inget har gjort samtalsämnena förlegade eller förbrukade: Duras stod då på höjden av sin popularitet efter framgången med Älskaren, men faktum är att hon är en ännu mer angelägen författare nu, för nu är vi så omgivna av ytlighet att hennes allvar blir avundsvärt och eftersträvansvärt.