Där tåget lämnar havet; Fallet med den förlorade tidens nycker, Rune Christiansen, översättning Jonas Rasmussen, Trombone, Lil’Lit Förlag

Den norske författaren Rune Christiansen har fått vänta länge med att översättas till svenska. Han debuterade 1986 med en diktsamling, och har en lång produktion poesi bakom sig, liksom tio romaner. Nu åtgärdas detta med en dubbel introduktion, där både debuten – diktsamlingen Där tåget lämnar havet – och den senaste romanen – Fallet med den förlorade tidens nycker – utkommer på två av de mindre förlagen (Trombone och Lil’ Lit), båda översatta av Jonas Rasmussen.

 

Diktsamlingen från 1986 är skriven av en ung människa, 23 år, och nog märks det ungdomliga svårmodet i det febrigt överspända bildspråket. En rad som ”Månen är en laddad revolver” får mig osökt att tänka på Thåströms valpiga lyrik i låtar som ”Blå himlen blues”: ”Min grogg liknar en laddad pistol”, från året innan. Det är en tydligt utskriven romantisk position, och även om det kan låta förutsägbart måste den kanske genomgås av en ung poet – i all synnerhet en manlig sådan.

 

Så sent som i våras debuterade den 20-årige Leon Jaskoviak Åstrand på just Trombone med Natten har öppnat mina ögon (ja, titeln är också hämtad från en låttext). Går man bara några år tillbaka hittar man Elis Burrau, och för tiotalet år sedan Johannes Heldéns romantiska debut Burner. Och Johannes Anyurus tidiga dikter. Och Lukas Moodysson. Och Bruno K. Öijer. Och Paul Andersson. Och Erik Lindegren. Alltså unga debutanter som gör allt för att låta sina metaforer nudda större och vidare himlar.

 

Rimbauds pojkstreck ligger också nära till hands, men det är främst det romantiska idiomet som slår igenom, kanske starkare än den surrealism som Christiansen surrar fast sig vid, med viss möda. Ja, han tar i så han nästan spricker ibland: ”Öppna fönstren, äta lakanet, / i natt ska tiden / begravas / i dörrkarmarna.” Dikterna är rika på referenser och bildspråk, i intensivt nedkastade rader som ibland hänger ihop men ibland hänger farligt nära pekoralet.

 

Äckel och lite raljant tonläge präglar också all kontakt med asfalt som skrivs fram i den här urbana dikten. Änglar och vagabonder samsas för att dyrka skönheten i dess olika former, inte alltid  rumsrena. Även om det blir charmigt då och då känns idealet avlägset, och att råder andra estetiska ideal nu än på 80-talet är verkligen på gott och ont. För jag uppskattar det allvar med vilket Christiansen tar sig an världen, hans ambition att försöka säga något om det han har framför sig.

 

Ändå blir jag inte kvitt intrycket att det inte är en god idé att stapla abstraktioner så som han så ofta gör. Ibland blir det ändå lyckat:

 

Hon som uppfann orgeln och vevpositivet

spelar nu Bach mellan kyrktorn

och hustak. Hon har 14 sommardagar

mellan låren och ett vitt, vitt moln

under sängen. Hennes älskare.

 

Rastlöst jäktar Christiansen fram mellan sina explosiva bilder. Han när en rörande tilltro till diktens möjligheter, en tilltro som inte helt infrias i denna bok, men så är det också en debut. Krasshet saknas, liksom klarsynthet och sans, och det kan anses naivt i överkant – men så är också överdriften och överdådet de styrande principerna.

 

Med viss bävan börjar jag efter att ha läst den ojämna poesin med romanen, som bär den lite väl tillkrånglade titeln Fallet med den förlorade tidens nycker. Här önskar jag att fler romanförfattare skulle lyda Flannery O’Connors råd: om fler än varannan läsare blandar ihop boktiteln när de ska uppge den för bokhandlaren har du misslyckats (hon retade sig på att många frågade efter björnen som bar iväg med saker när hon gett ut The Violent Bear It Away).  

 

Ja, titeln är pretentiös, men å – vilken fin roman det är! Här har språket satt sig, stabiliserats, när han berättar om Norma, skådespelare som senast spelat i Collettes pjäs Den blå löjtnanten. Strax efter mammans död skiljer hon sig från sin man, och åker nu till sin pappa Torsten, som sedan länge är bosatt på en ö.

 

En ö är en utmärkt spelplats för en roman – tänk Tove Janssons Sommarboken – och Christiansen skapar ett dramatiskt kammarspel med bara två karaktärer. Det är Norma, som är trött och missnöjd, och pappan, en enstöring till akademiker som är både disträ och skarpsinnig.  De har svårt att kommunicera och nå varandra annat än på ett intellektuellt plan. Med Rilkes ord, vi måste lära oss att respektera de stora avstånden mellan och inom oss.

 

Som sagt är språket en stor tillgång här, när Christiansen skriver med en klarhet och självklarhet som bär historien. Han låter associationer forma berättelsen, och skapar trådar som spinner vidare av sig själva, där närheten skapas av olika scener som fästs ihop. Norma ser en kvinna till häst på ön, och ur denna enkla premiss byggs en intrig. Det är småskaligt men ändå något som illustrerar det storartade i att vara människa.

 

Ur denna premiss växer en allt mer påträngande hemlighet, som ges konnotationer till deckarens gissningslekar. Det är en hemlighet som ligger investerad från pappans sida, en hemlighet Norma rör sig mot med vankelmod – hon både vill veta och räds svaret. Hon är rädd att också mista greppet om sin tonårsdotter, som lämnats kvar på fastlandet, och som eventuellt ska ta sig till ön. Hon minns när dottern under en bilfärd berättade att hon skulle sluta kalla henne ”mamma” och hellre säga ”Norma”:

 

Norma strök henne över huvudet. Vad skulle hon inte ha gett för att få stanna bilen på en avfartsväg, sluta ögonen och luta sig tillbaka. Hur skönt hade det inte varit att sitta där och inte ha några som helst krav? Dessa tidiga gryningsstunder, de vintriga soluppgångarna: Det var som att bli rentvättad av trötthet.

 

Bildspråket är enklare, rakare, ärligare och mer övertygande än i debuten. Det finns en stämning i övärlden som kan väcka tanken på Ingmar Bergmans film Vargtimmen, där urladdningen hela tiden är på väg att få alla relationer att kapsejsa. De hemligheter som Christiansens roman ska avtäcka riskerar dock att bli lite väl förutsägbara.

 

Läs för all del båda böckerna – diktsamlingen belyser ändå romanen, och skapar en viss förståelse för vilka åtgärder som behöver utföras för att utveckla ett litterärt språk. Somliga skulle kalla det uppoffringar, men jag är inte säker på att det är så enkelt – snarare har Christiansen i sin prosa förvaltat sina tidiga romantiska ideal och internaliserat dem. Lärdomen: det sublima behöver inte alltid åka snålskjuts på språket.