För två år sedan debuterade Sebastian Mattsson med Balladen om Kalle Klick, en raljant satir över clickbaitsjournalistiken. Den var intelligent skriven och charmig på det lite oväntade – för att inte säga burdusa – sättet. I det rumsrena svenska litteraturrummet betedde den sig lite ostädat. Nu återkommer han med en roman som är mer allvarligt hållen och anpassad, och också mer ambitiös. Kungen av content är en roman om besatthet och genivurm som får mig att tänka på romaner av Klas Östergren och Stig Larsson.
Inte så konstigt, då intrigen kretsar kring excentriska herrar med viss fallenhet för att råka i mystiska omständigheter. Protagonisten Arthur är en journalist som inte riktigt fått fart på sin karriär. Hans flickvän Alice har gjort slut, och han fördriver tiden med att dricka läsk på offentliga ställen. Han träffar författaren Paul Anér, en författare på dekis, som har skrivit romanen Att förneka – en bok som Arthur är övertygad om att den är ett mästerverk som omedelbart måste ges ut. Kruxet är att det som den förnekar är förintelsen. Och huvudpersonen Rebeccas dilemma – ska hon överge alla vetenskapliga principer och tiga om det hon har upptäckt, eller ska hon riva upp sår och traumatisera den judiska befolkningen och legitimera andra förintelseförnekare?
Parallellt med att vi följer Arthur genom ett sjangserat Stockholm får vi läsa Pauls roman. Den handlar om Rebecca, som doktorerar i historia. Hon är en smart panelhöna – lite som Arthur, faktiskt, om det nu är en tillfällighet. Romanen aktualiserar Flannery O’Connors sanningsbegrepp, som hon redogjorde för i ett av sina brev: ”The truth does not change according to our ability to stomach it emotionally”. Det blir en fin ingång till romanen i romanens bearbetning av sanningen. Att Mattsson gillar O’Connor var tydligt även i debuten.
Och Arthur växlar mellan att vara något av en gnällspik och en observant person med huvudet på skaft. Han porträtterar till exempel med precision de lite störda medlemmarna i Pauls fan club. Visst blir det en och annan upprepning av favorituttryck, där berättelsen ibland gör för stora eftergifter åt Pauls anekdoter. Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest. Det borgar för en underhållande och roande story, med en släng av den typ av humor Lars Berge odlade i Kontorsninja och Svinn. Dessutom blir Arthur en betydligt mer komplex figur än Kalle från debuten.
Mattsson är en flyhänt skribent, och det ska inte ligga honom i fatet – som ärrad journalist vet han hur stilistikens slipstenar ska dras. Även personporträtten är skarpt utmejslade. Även om jag gillade hans debut är det mindre grovt tillyxade och mer återhållsamma språket till hans fördel. Det är en idédriven roman, som innehåller de rätta referenserna och många uppslag. Kanske för rätta referenser och för många uppslag?, som Johan Croneman skulle ha sagt. Kanske svensk litteratur inte är redo för en Chuck Palahniuk. Med dessa förbehåll är det ändå en tänkvärd roman, med bottnar som öppnar för nya bottnar, och en intrig som ständigt tar nya vändningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.