Hur många Emily Dickinson-nördar finns det i Sverige? 500 stycken, uppskattar förlaget Anti, som sysslar med att ge ut översatta dikter av den geniala skalden från Amherst. Geniala? Ja, även om man ska vara sparsam med g-ordet är det mer än motiverat när man talar om detta g e n i , som inte går att läsa sig mätt på. Och i en bättre värld hade upplagan på 500 haft en eller två nollor efter sig.
För två år sedan gav de ut, i UKON och Jenny Tunedals minst sagt kompetenta översättning, det 40:e och sista häftet som Dickinson själv hade bundit ihop. Dessa kallas faskikler, utifrån att det är ett knippe dikter som binds ihop med snören. I Dickinsons fall var de rödvita, men Anti nöjer sig med vit tråd, som dinglar lite lagom nonchalant från den tunna ryggen. Nu utkommer Faskikel 34. Ändlös rosmarin, som ett vackert komplement eller diptyk. Hur många ska det bli till slut? Alla 40? En kan hoppas.
Översättarnas förord anger en riktning för Dickinsons dikter. Men det är en färd mot något som inte är definierat, och vart förs vi läsare? ”Inte ingenstans eller överallt hursomhelst, utan någonstans däremellan, bland annat eftersom ingenstans och överallt är orter som saknar just avstånd.” Och dessa dikter vägrar bekräfta avstånd som rådande princip. Det är dikter som är just dubbla, ambiguösa, kryptiska. Och samtidigt så gripbara! Oerfarna läsare – jag föredrar att kalla dem ”potentiella Dickinson-nördar” – kan gärna börja läsa i den här boken, bland annat för att förordet ger en så gedigen bakgrund och kontext. Nog är det här en bok med möjlighet att nå ut till fler än de redan frälsta.
Man läser Emily Dickinson och blir aldrig densamme. Det här är – för att uttrycka det milt – den yppersta, märkvärdigaste och originellaste litteratur som har skrivits. Som läsare kan man bara häpna, kapitulera, göra sig mottaglig för vimmelkantigheten som uppstår av perspektiven, av hyperbolerna, av paradoxerna, av de ibland knasiga tankegångarna. Här finns 18 dikter, men de hör inte riktigt till de mest kända.
Möjligen med undantag för den storslagna ”My Life had stood – a Loaded Gun –” som den här gången får heta ”Mitt Liv – Ett Laddat Vapen –”. Vi har bara förstaraderna att tillhandahålla som titlar, med numrering som ett något sämre alternativ. I den ena samlade versionen (Johnson) har den #754, i den andra (Franklin) #764. Det är en ojämförlig dikt. Men det är ändå bara en av många, som visar ett utsnitt av världen, ett perspektiv. Det mest unika perspektivet, kunde tilläggas.
Döden, förlust och saknad, är teman som dominerar de här dikterna, som tillkom under ett krig – det amerikanska inbördeskriget. Det är inget stort steg för tanken att tillämpa hennes tankar om krig på vårt pågående krig i Ukraina. Här finns också dikter om naturen, om det stora, om det lilla, om de rätta proportionerna. Dikterna är skrivna med de högsta anspråken som utgångspunkt och mål, och de är inkluderande och omhändertagande. Och så handlar det om ”Paradiset”, men i stället för att ange det som något i det förflutna eller i framtiden blir det en angelägenhet för oss i nuet och som det enda vi har att tillgå. Här börjar modernismen, vill man gärna tycka, sådär tiotalet år innan Rimbaud började härja. Dickinson skriver om skönhet och sanning som två begrepp som inte ska förenas, utan vidgas. De ska spridas, för allt handlar om kommunikation.
För att återknyta till förordet så menar UKON och Tunedal att de i stället för tolkning sysslar med tydning. Det är inte hårklyverier: att läsa och översätta Dickinson blir med nödvändighet kontroversiellt, och något som har gett upphov till animositet. För vilka friheter kan man tillåta sig? Här är översättningen ändå ganska ordentlig i sin kompromisslöshet, något som kan illustreras i en dikt som berör döden och att bli kvar när andra lämnar. I översättningen finns raderna ”Runnen så här – Min Offervätska – / För att Du skall se Dödens Salighet – / Livets Salighet – förhöjd – / Imiterar Dig –”, som motsvaras av originalets ”Poured like this – My Whole Libation – / Just that You should see / Bliss of Death – Life’s Bliss extol thro’ / Imitating You –” Förutom att fyra tankstreck blir sex på svenska finns det udda ordet ”offervätska”. Är det tolkning eller tydning? Kanske bådadera – eller ingetdera, eftersom det ändå är rader som inte går att vare sig tolka eller tyda, det vill säga överföra eller transponera, och i egentlig mening ens förstå.
Det är både lekfullt och allvarsamt, stramt och uppsluppet. Och det finns ett märkbart förhöjt intresse för Dickinson också i en svensk kontext. Det visades med den översättningsvolym som var signerad Ann Jäderlund, Gång på gång är skogarna rosa. Den kom för tio år sedan – en bok som också den är en vattendelare, omöjlig att bli färdig med. Den har följts av tre volymer brev, och här kan också nämnas två fina volymer i Ann-Marie Vindes översättning, där den första, Min flod flyter mot dig, nyligen gavs ut i ny utgåva.
Det sägs ibland att poesi är något som inte går att översätta. Märkligt nog – idiotiskt nog – sägs det oftast av dem som läser poesi ytterligt sällan. En av de dikter som finns i denna nya bok med Dickinson-översättningar finns i tidigare versioner, och det kunde vara givande att jämföra just denna, för att se hur olikartat – men också likartat – resultatet kan bli. Det är en dikt från 1863, som har #760 i Franklinutgåvan (#650 hos Johnson):
Pain – has an Element of Blank –
It cannot recollect
When it begun – Or if there were
A time when it was not –
It has no Future – but itself –
It’s Infinite contain
It’s Past – enlightened to perceive
New Periods – Of Pain.
Lars-Inge Nilsson har översatt den:
Smärtan har ett drag av tomhet –
då den inte minns
sin början – eller om det var
en tid den inte fanns –
Dess enda framtid – är den själv,
I dess oändlighet
ryms det förflutna – upplyst så
den nya smärtor vet.
Och Ann Jäderlund:
Smärtan – har ett Inslag
av det Blanka –
Den kan inte erinra sig
När den började – eller om
där var
En tid när den inte fanns –
Den har ingen framtid – utöver sig själv –
Dess Oändlighet innehåller
Dess Förflutna – Upplyst för att
förnimma
Nya Intervaller – av Smärta.
Och så UKON och Jenny Tunedal:
Smärtan – har Inslag av Blankt –
Den kan inte minnas
När den började – Eller om det fanns
En tid den inte fanns –
Den har ingen Framtid – utom sig själv –
Dess Ändlöshet innehåller
Dess Förflutna – förnimmer tydligt
Nya Perioder – Av Smärta.
Det finns inte för många versioner av Dickinson på svenska, och förhoppningsvis blir den här boken inte någon slutpunkt, utan hellre en inspiration som kan locka andra att göra nya försök att tolka och tyda. Vad de ska komma fram till är ändå aldrig något slutgiltigt, eftersom översättningar till sin natur har paralleller till Sisfyos arbete. Och nog föreställer man sig gärna åtminstone UKON och Jenny Tunedal som lyckliga i sitt – hoppas jag – fortsatta värv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.