Verkligheten, John Ajvide Lindqvist, Ordfront

Jämfört med förebilden Stephen King är John Ajvide Lindqvists produktionstakt ganska blygsam. Han debuterade för arton år sedan, och Verkligheten som utkommer nu är blott hans femtonde bok. Jag har läst ett knippe av denna ojämna författares böcker, med Rörelsen från 2015 som klar höjdpunkt. Jag var med om att nominera den till Augustpriset, och det känns fortfarande som rätt beslut.

 

Här handlar det om att leva i strålkastarljuset. Heidi är huvudpersonen, och hon har en realityshow med sin familj, maken Totte – avdankad Dramatenskådis – och bonusdottern Alice, som själv lanserar parfymmärken och gör karriär som brådmoget modeorakel på youtube. De egna barnen ser Heidi noggrant till att hålla utanför kamerans sökarljus. Denna premiss – en kändis som vägrar exploatera sina barn – är nog det minst trovärdiga Ajvide Lindqvist har skapat, trots att han tidigare har gjort sig beroende av övernaturliga inslag.

 

En annan sak som är svår att tro på är att Alice skulle använda facebook för att kommunicera med sin fanbase. Här borde någon ha uppdaterat boomern Ajvide Lindqvist att det finns andra plattformar. Romanen börjar annars med en döende fluga – skickligt planterat, eftersom vi förstår att den här flugan ska fortsätta vara ett irritationsmoment för Heidi. Vad hon upplever är helt enkelt att verkligheten rämnar. Hur vet vi det? Tja, det är något som inskärps, ganska många gånger.

 

Är det som i filmen Truman Show, om någon minns den? Nja, något riktigt lika originellt verk har väl Ajvide Lindqvist inte brytt sig om att skapa den här gången. En viss autopilot infinner sig när han ska berätta den här korta historien, i en roman som bara är lite drygt 150 sidor. (Stephen King skulle knappt kalla det novell.)

 

Heidi vägrar kalla sig influencer, och väljer det lite udda konceptet ”livscoach” i stället. Ett annat udda inslag, på tal om det övernaturliga, är att hon läser Lars Norén och Gustaf Fröding, och refererar till Jean Baudrillard och Pierre Isaksson, och gillar ord som ”kökkenmödding” och ”synestesi”. Här stretchas trovärdigheten mer än en smula. Och nog är Ajvide Lindqvist en driven författare, även om det blir ett tröttsamt maner att varje kapitel ska avslutas med en ominös kort mening som agerar cliffhanger på ett lite väl utstuderat sätt.

 

Satiren över influencerkulturen är ytlig och uddlös. Vad jag önskar är mindre av den klämkäcka humorn – Heidis elakheter är rutinmässiga och mekaniska – och en mindre svartvit karakterisering av bifigurerna, som alla är lika korkade som Heidi anser sig vara smart. De blir pappfigurer, blåsta och ointressanta nidbilder som lämnar lite utrymme för läsaren att bilda sig en uppfattning om.

 

Så det som händer är att Heidi vägrar skriva på kontrakt för en ny säsong, verkligheten håller på att spela henne diverse spratt. Nog är det aningen för lättköpt att berätta att den som agerar ut sitt liv inför kameror måste börja ifrågasätta verkligheten. Det är för lite skräck i den här romanen, men det är också för lite samhällssatir. Den som ska skriva om influencers och kritisera borde nog göra sig mer förtrogen med fenomenet, och också undvika de grövsta klichéerna.