Bloomsburygruppen upprätthöll nära band till konsten, och Virginia Woolf levde nära konstnärer som systern Vanessa och vännen Duncan Grant, som var far till ett av hennes barn. Woolf skrev även en biografi om konstnären Roger Fry. Därför är det märkligt att hennes relation till bildkonst inte har genererat så mycket intresse. Den nyligen utgivna Oh, to Be a Painter, som samlar åtta av hennes essäer om visuellt skapande, är faktiskt den första samlingen i denna riktning.
Mest känd är troligen en tidig och förutseende essä om filmkonst, som utgår från hur filmen såg ut i sitt mest primitiva stadium: svartvit och stum. Men Woolf, vars essä är från 1926, menar att filmen, till skillnad från andra konstarter, föddes i full kostymering. Hon argumenterar för att filmen snyltar på romaner – något förstås också Selma Lagerlöf var inne på ungefär samtidigt, när hon lackat ur på att alla hennes romaner blev föremål för mer eller mindre opålitliga filmadaptioner. Woolfs poäng är rolig: filmen är dum och får oss inte att tänka. Med facit i hand fick hon rätt: även om filmen utvecklades och nådde konstnärliga höjdpunkter på 40-talet och 70-talet är det numera beklämmande sällan en film är lika intelligent, vacker, tankeväckande och berörande som romaner.
Det är överflödigt att säga att den här boken är ett värdefullt tillskott för den som inte har tid att leta fram källorna i Woolfs rätt digra produktion. Här finns till exempel två charmiga förord till utställningskataloger med systern Vanessa Bells målningar. Det är här hon tar upp begreppet tystnad, som blir det stumma ledmotivet för hur hon ser på bilder.
Men Woolfs skrivande befinner sig generellt nära andra konstarter. Vilken författare är inte samtidigt kolorist och musiker, som hon frågar sig retoriskt i en längre essä om den brittiske konstnären Walter Sickert, numera rätt bortglömd för dem som inte roar sig med konspirationsteorier om Jack the Rippers identitet. Denna essä är från 1934, tre år efter att Woolf själv visat med Vågorna att det går att kombinera prosa, musik och konst i ett hybridverk.
I förordet – exemplariskt hållet av konsthistorikern och litteraturvetaren Claudia Tobin – betonas Woolfs livslånga relation till bildkonst. Modern Julia Stephen var populär modell hos flera av de pre-rafaelitiska konstnärerna. Och själv var Woolf ofta modell för fotografer – en ganska motvillig modell av allt att döma, och någon som sällan mötte kamerans blick. När systern Vanessa några gånger målade hennes porträtt är ansiktet suddigt och otydligt. En slags hämnd, spekulerar Tobin. Antagonismen mellan systrarna var periodvis lika stark som tillgivenheten.
Woolf utmanar konventioner med sitt tänkande, agerande och skrivande. Ambivalensen är hennes grundtillstånd. Och hon vände sig ofta till konsten för inspiration, och fann i den något som triggade fantasin. Vi ska också påminna oss att Woolf i Mot fyren låter Lily Briscoe vara målare, när hon ska gestalta ett skapande som möter kritikens grindvakter. Och Woolf är verkligen en iakttagare, och resonerar på tvären mot tvärsäkerheten. Kan en målning verkligen fånga en personlighet? Hon vacklar, men i essän om Sickert når hon fram till slutsatsen att biografskrivaren gör sig beroende av fakta, medan konstnären bara behöver färg – till exempel grönt – för att visa en person i helfigur.
Därav samlingens titel: ack, att få vara konstnär, suckar hon explicit. Men att vilja vara något annat än det man är kan vara ett utslag för uttrycket att gräset alltid är grönare på andra sidan: den som är bra på något konstnärligt önskar att hen var bra på något annat, för det är missnöjet som är vår främsta drivkraft. Woolfs poäng är att bildkonsten har lyckats utnyttja tystnadens potential. Hon skriver: ”Words are an impure medium; better far to have been born into the silent kingdom of paint.” Det är inte helt lätt att hålla med henne, då hon frigör den potential som finns i orden. Hon lär en att tänka: att tänka optimistiskt, konstruktivt, och med sikte på både det tänkbara och det otänkbara.
Men essän om Sickert är sannerligen höjdpunkten i denna aptitretare till bok. En bildkonstnär kan nöja sig med det verifierbara för att teckna en individs levnadsöde, känslor, bevekelsegrunder och handlande. Samtidigt är ju de scener hon målar fram beroende av hennes fantasi, och fantasin är beroende av ord och hennes förmåga att med dessa ord väcka just de associationer hon menar att konsten förmår; det är också med dessa Woolf-ord som hon får en konstnär som till exempel Sickert att framstå som så oerhört spännande.
Tyvärr saknar engelskan en bra motsvarighet till vår ”inlevelse”, men om något är Woolf en företrädare för en unik form av inlevelse med sitt ämne. I texten om Sickert visar hon att romanförfattaren skulle ge efter för sentimentalitet för att skildra en viss persons morgonbestyr: ”How is he to convey in words the mixture of innocence and sordidity, pity and squalor.” Tillåt mig småle: Virginia Woolf är ju det bästa beviset på att det finns åtminstone en romanförfattare som är kapabel till detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.