Något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask, Biskops-Arnös författarskola 21/22

Enligt inbitna och inpiskade källor råder poesins hegemoni på Biskops-Arnös författarskola, och den som skriver prosa får finna sig i att bli utmobbad. Det stämmer inte så värst bra, att döma av den antologi som samlar årets avgångselever från grundkursen i att skriva skönlitteratur, där färre än hälften av de femton bidragsgivarna skriver inom poesins närområden.

 

Något dyrbart uti handen som lades i en wacker ask lånar sin vackra titel från Swedenborg, och det är också en vackert ihopsydd mörkt vinröd bok, designad av en av eleverna (Beatrice Lundén Howard). Sant är att Biskops-Arnö fortfarande är den mest prestigefyllda skrivarutbildningen i Sverige, där etablerade författare som Elis Burrau, Judith Kiros, Emil Voss, Iman Mohammed och Burcu Sahin har gått – för att bara ta ett av avgångsåren, 2014. Att döma av den här boken är det svårt att hitta fem lika starka namn, men det beror inte på att kvaliteten är låg – snarare tvärtom är det här ett jämnt fält hoppfulla talanger, där ingen sticker ut vare sig i toppen eller i botten.

 

Rent statistiskt finns alltså svensk litteraturs framtid här. Enligt Marguerite Duras – vars auktoritet troligen inte är ifrågasatt på den här skolan – består litteraturen av författare och historieberättare. Det är också till det förstnämndas skara man gärna placerar de femton namnen här, varav fyra skriver på danska. Det vill säga: en viss typ av konstprosa, och en viss typ av centrallyrisk dikt.

 

Samtidigt är genikulten över. Sorry, not sorry, men det finns inte längre någon gudagnista som slår ner plötsligt hos några få utvalda. Två saker garanterar (viss) litterär framgång: hårt arbete och en lyhördhet för andras åsikter. Det är omvittnat att konsten att läsa och diskutera varandras texter är något som det läggs hårt fokus på vid Biskops-Arnö, och det är förstås oumbärligt för den som skriver. Men denna foglighet inför andras åsikter ska heller inte mästra med den egna kompromisslösheten.

 

Så finns i denna bok ganska mycket att berömma. Främst Jo Loui Borup, som äger ett rastlöst driv som vänder ut och in på sin danska: ”der er noget fedt ved at ingen nogensinde kan skade mig som jeg skader mig selv”. Det är en fin slutsats. Fina ordvändningar finns också i Katja Palos dikter, med en snacksalighet som vänds mot något potentiellt hotfullt men samtidigt vackert: ”och jag följer din blick som rör sig / över det som inte längre finns kvar, din / axel det enda som gör denna brustna värld uthärdlig”.

 

Farligheten uppvaktas också av Emilia Alvarez, där den egna berättarpositionen utmanas på ett konstfullt sätt. Lukas Ballin längtar och ängslas. My Bodin lånar en trojansk häst som heter ”humor”. Anna Bornkessel skriver om vardagens ting (vsg för en Duras-referens). Victor Boström skriver en förhållandevis konventionell prosa som sticker ut med sin socialrealism. Helga Herrling skriver splittrat om jagupplösning på en institution.

 

I Ellika Lagerlöfs absurda och bitvis övertydliga graviditetsmetafor finns ändå en fallenhet för ett ambitiöst berättande. Det blir viss tomgång i Beatrice Lundén Howards skojfriska bidrag, som hämtar lite inspiration från Martin Luuks uppsluppna prosaverk. Och Jonathan Overvad Plong förlägger sin autofiktion till olika gränsstationer i Europa, med ganska god gestaltningsförmåga. Hugo Soldings berättande dikt i fem avsnitt blir jag inte riktigt klok på, men det kan också bero på det snålt tilltagna formatet. Mest ovanlig är nog Julia Wedbergs text, som också är längst. Det är en välkomponerad prosatext med stark närvarokänsla om en mormor, om migration, om saknad.

 

Och min gamla elev Joella Kalala bidrar med lekfullt apterade kannibalistiska dikter med viss likhet med Sylvia Plath, framförda med all den trulighet den är mäktig: ”det finns inget språk för smärtan”, som en av enskildheterna lyder. Hos Rita Kristola består texten av en kavalkad av frågor, där frågetecknet i längden ger ett utvattnat utmattande intryck, och kanske hade texten fungerat bättre om texten skrivits som en enda lång mening, med kommatecken som ersättning för ett frågetecken som görs redundant av överanvändningen (?).

 

För är inte den experimentella prosan redan gjord, är inte Joyce, Perec och allt vad de hette ganska skittråkiga egentligen, och finns det inte bättre sätt att förvalta sin litterära talang än att binda fast sig vid dylika begränsningar, och blir inte litterära experiment oundvikligen en återvändsgränd. Annars finns det i antologin spår av autofiktion, där jag anser att främst Borup lyckas förmedla något ytterligare än en platt verklighetsskildring. Det är en råare och ändå mer bearbetad verklighet som förmedlas i Borups text, som tar till vara det kontroversiella och tvära som inryms i det upplevda, och låter det gåtfulla renodlas, renskalas och kristalliseras. Därmed undviks den anemi som kan skönjas i några av de andra bidragen.

 

Skrivarskolorna kritiserades förr ofta för likriktning (särskilt av mig själv), men jag tror den kritiken helt har spelat ut sin roll. Det är också en ytlig invändning, som inte säger mycket om hur mångfacetterat det utbud som presenteras blivit.