Ett röse är namnet på Eva Ribichs tionde diktsamling. Senast utkom Härligheten på Pequod Press, en bok som jag genast utsåg till en av årets bästa svenska lyrikböcker. Den som vann SR:s lyrikpris det året var i stället Birgitta Lillpers. Aldrig får man vara nöjd - Ribich blev inte ens nominerad.
Bättre lycka i år? Ja, det kan man hoppas på, för jag gillar verkligen det lågmält underfundiga hos denna poet. Att hävda att Eva Ribich har en egen ton är förstås en truism – det är väl snarare vad som kännetecknar riktig poesi, den röstens särställning som bara kan imiteras men aldrig helt infångas av vare sig epigoner eller satiriker. Och den rösten är alltså lågt hållen, vistas gärna i spatiösa utrymmen.
Först: vad är ett röse? Ja, utan att googla kan jag väl dra mig till minnes att det är en samling stenar, som lagts i en hög i oklart syfte. Åtminstone var det så jag uppfattade dem i min norrländska uppväxt, att det var något som sågs lite här och där i landsbygden. Och Ribichs dikt utgår den här gången från just barndomen. Ett diktjag följer i sin mors fotspår. Det blir turer i en båt, i en bil, med skidor.
Färgen vit dominerar. Inte endast i snön, utan också i den målning som företas:
sänker en pensel, genom den tjocka ytan, och
ner en bit, varje strå täcks, dränks i vitt.
några droppar faller tillbaka ner. Tunga som lava.
vitt i vitt och försvinner.
Så ser boksidorna oftast ut, i denna tunna samling: några enstaka rader. Och mamman är den som alltid är på väg bort, så där som föräldrar ofta är för barnet: någon annanstans, i brist på närvaro. Medan barnet upplever tillvaron med en intensitet som strax ska gå förlorad. Sedan tilltalar slentrian, och medan barnet målar något som blir laserat doppas utblicken i en helt annan färgburk, och det som målas med den synvinkeln heter “blaserat”.
Det är somrigt, när vi följer diktjagets vandringar med mamman. I det sökandet finns också någon slags förtvivlan, en nästan ordlös sorg:
vi går längre och längre in. eller ut. vet inte
längre vilket. var vi är. varken solen eller ljuden
visar rätt. ingenting hjälper
Det här är stark dikt! Ribich blandar det försiktiga med det dristiga, och resultatet blir en dikt som inte beter sig på några förutsägbara sätt. När man fiskar, är man nära vattnet, men det blir också en öppning mot att bara vara nära någonting, vad som helst. Ungefär som stenröset: för stenen är ju en perfekt poetisk symbol.
Det sägs att minnet är det bedrägligaste av allt. Det kan säkert stämma - på samma sätt som motsatsen är helt sann. För vi minns på produktiva sätt, och det som vi tror är inbillning kan vara den yppersta sanningen. Vi upplever också barndomen på distans. Och där är röset, där står det helt klart inför oss, det som inte påverkas av vår relativt korta tid på jorden.
Nä, något genombrott blev det förstås inte för Ribich med förra boken, hur härlig den än var. Vi som läser poesi tror inte på mirakel. En nominering till något lyrikpris är ändå Eva Ribich mer än förtjänt av, för en poesi som väcker den förundran som är stillsam och försynt. Men inte timid eller harmlös för den skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.