Belarus: Fresker, Barys Pjatrovitj, översättning Dmitri Plax, Rámus

I går bestämde Socialdemokraterna att Sverige ska lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag kan inte komma ifrån att det är en dålig idé, om nu ambitionen är att behålla en fredlig värld. Det borde ligga i vårt intresse att undvika krig, inte att till varje pris bistå i den kärnvapenbestyckade våldsupptrappning som Nato innebär. Världen består inte enbart av ett nu, som i så hög grad är beroende av en enskild aktörs intressen (Putin).

 

Ett land som däremot i hög grad består av ett nu är Belarus efter det olagliga valet 2020. Poeten Barys Pjatrovitj skriver om ett nu som det värsta av allt, och samtidigt det enda som finns att tillgå:

 

det förflutna har ett förflutet

framtiden har en framtid

 

du har gårdagen

men jag vet inte om det finns en morgondag

 

så är det var dag,

så är det sedan redan många år:

 

så tröttsamt att leva i ett land

där bara idag finns kvar

 

Han har reagerat med en diktsamling, Belarus: Fresker, som samlar intryck från dessa händelser. De är skrivna 2020-2021, och titelns fresker anspelar på väggmålningar som utförs i en sittning, där färgen inte tillåts torka mellan varven (från italienskans affresco, som betyder ”på färsk mur”). Det är ögonblicksbilder av dokumentär art, och som sådana gärna blir kan man anklaga dikterna för att bli förenklade eller svartvita. Ja, än sen? Flykten valde oss, lyder några ord från Stig Dagerman – värda att citera för alla som talar om volymer och inskränkningar – och man kan lika gärna säga att ämnet krig valde Barys Pjatrovitj.

 

Han skriver om ockupationens konsekvenser, om våldets följder på befolkningen. Han är avstängd från hemlandets samhällsdebatt: den litterära tidskrift han är redaktör för, Dziejasloj (”verb”), är belagd med distribueringsförbud. Själv har han rese- och yppandeförbud, men kan ändå publicera dessa dikter och besöka Stockholm i maj. Men han fortsätter sitt motstånd, och med formuleringar som dessa kan man förstå varför han gjort sig omöjlig:

 

nu kommer man

för att se in i deras själar

och få dem att säga …

nej, inte sanningen utan den lögn

som inte kan tvättas bort med varken

tårar eller långa ursäkter

inför ättlingars ättlingar

 

Dikterna är ögonblicksbilder, en omedelbar reaktion på det våldsamma och skurkaktiga maktövertagandet. Han skriver om lögnerna, om bristen på frihet, hur begrepp som sanning och ärlighet spelat ut sin roll och korrumperas och förvrängs efter bekant diktaturmönster. Han antar mödrarnas perspektiv för att skildra förlusten av människoliv. Dikterna ger olika versioner av något med samma förväntade utgång.

 

I en av dikterna ekar några rader från Aase Bergs sublima Mörk materia. Där hon skriver ”Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig”, skriver Pjatrovitj om de gärningar som ”lämnat just en sådan svart skugga / som kommer att sluka dem”. En bombexplosion lämnar en person skadad på gatan, med en tröja som utsätts för samma färgsättning som den belarusiska flaggan: ”vit-röd-vit”. Denna färgkombination återkommer genom samlingen, som en påminnelse om nationens förenande kraft, men också om hur blodig och våldsam situationen är på gatorna i Belarus.  

 

Den förlamning som uppstår ger upphov till reaktioner – protester och motstånd, och det är hoppfullt. Jag är inte helt ense med Ida Lindes efterord som menar att dikterna pendlar mellan hopp och uppgivenhet – för mig är det svårt att se dem som likvärdiga, och att uppgivenheten i vilket fall är mattare än hoppfullheten. För dikterna visar att det inte går att kväsa hoppet; de vägrar också att ge efter för självömkan. För att återgå till Nato-beslutet: Pjatrovitjs dikter visar att det med Virginia Woolfs ord går att slåss med sina tankar, och att det går att utföra ett icke-väpnat motstånd.  

 

Att inte reagera är inget alternativt, för passivitet gör något med människan. På samma sätt som det finns en tröskel för våld finns det en för medgörligheten. Vad man än kallar det: krig, ockupation, invasion, ”en militär specialoperation”, så är det något primitivt som hör till historien. Pjatrovitjs dikter är ursinniga när han vänder sig mot den stumhet som Gud och omvärlden ger uttryck för. Medan vi i vår del av världen kan raljera över förändring som något negativt och jobbigt kan det vara värt att registrera att det må vara ett privilegium för oss men inte för alla – att för somliga är förändring det enda som finns att hoppas på.