Upprymd, Katarina Carlshamre, Themis

Det finns några särlingar inom den svenska litteraturen från de senaste femtio åren. En sådan är Anne-Marie Berglund. En annan Caterina Pascual Söderbaum. Ytterligare några är Lars Jakobson och Ia Genberg. Författare med ambitioner, som aldrig riktigt får ett brett genomslag, hur goda recensioner de än erhåller. Till denna skara kufar vill jag placera Katarina Carlshamre, som med två tidigare böcker visat stark lyskraft med siktet inställt på det som befinner sig i skarven mellan det verkliga och det tänkbara.

 

Upprymd är en hybridbok som delvis lånar lyrikens formspråk. Till det yttre är det en berättelse om en kvinna, Simone C Rosenthal, som upplever sig splittrad i två delar. Den andra delen är Camille, hon som råkar mer illa ut, medan Simone lydigt spelar rollen av duktig flicka. Eller så läser man det som en psykos – en läsart texten öppnar för, där vi raskt förs bort från fiktionens Paris ned på jorden, till en psykiatrisk vårdavdelning i Stockholm, där ”räddarinnan”, Eva Flodman, tar hand om den vingklippta Simone.

 

Olga Tokarczuks citat som pekar ut gudarnas försvinnande från den yttre världen blir en ledande ingång. Nu finns gudarna inom oss: det är säkrast så. Eller det är vad vi trodde. Carlshamres bok visar konsekvenserna av för intimt umgänge med det gudomliga. Det är en bok om skaparkraft, om eldens upphov, om galenskap. Ja, om något liknar det någon av Clarice Lispectors senare romaner, till exempel Stjärnans ögonblick. Den romanens uttryckligt parentetiska explosioner speglas i denna boks omslag. Likaså dricks det coca-cola även här.

 

Men det är också en stilistisk likhet mellan Lispector och Carlshamre, en likhet som formar sig i ordvalet, men ännu mer i hur språket approcheras. Och i relationen till det gudomliga, i en strävan att uppgå i total kontakt med dess fjärde dimension. ”Det finns inte längre någon gräns mellan mig och världen”, lyder Simones utsaga. Hennes splittring blir fruktbar utifrån aspekten att vägra bli reducerad till en dominerande egenskap – antingen slarvern eller den effektiva, för här råder båda egenskaperna.

 

Till boken hör även denna gång Lars Sjunnessons naivistiska teckningar. De förstärker berättelsens nerviga tonläge. För även om Carlshamre skriver skojfriskt så det förslår, är grundtonen allvarstyngd. Det här är en minst sagt skruvad saga om splittring, klyvning, delning. Det är också en lyrisk fantasi, som syresätts med några Karin Boye-rader, när vi följer Simones väg mot psykosen.

 

Berättelsen är dels frikopplad från det reella, och dels helt fäst vid det som sker. Till exempel beskrivs en våldtäkt, och överlag finns här olustiga begär och skändliga handlingar. Carlshamres språk är statt i uppror, eroderat och irrande, kaosigt och ändå ordnat. Hon uppsöker det tänkbara, i en slags Sliding Doors-estetik. Och det är ju litteraturens själva formel hon har hittat – dess ”tänk om”-princip.  

 

Då skapas förutsättningar för det oprecisa, det obalanserade och det ovissa. Jag är osäker på om det ska kallas magisk realism eller bara konst, det vill säga fiktion. Innehållet styr formen, och den styrs rätt. Det är en berättelse om hur farligt det är att följa sina impulser, men också om hur viktigt det är. I sin hetsjakt på nya sanningar liknar Carlshamre Lispector, och det är sannerligen ett nödvändigt tillskott – att låta detta osäkra sökande efter något varaktigare bli en ledstjärna för ögonblicket.

Det är en roman som hävdar att vi lever lika nära Gud som vi lever nära galenskapen. Det är en hemsk sanning, men den är också underbar. Det är en roman som jag lämnar något omtumlad, men också med visst förbehåll, där jag kanske helst hade tillåtits bli kvar i den magiska världen, och slippa den nedstigning i verkligheten som följer. För en människa är det nödvändigt att lämna det psykotiska perspektivet, men i fiktionen hade det fungerat att låta romanen klinga ut med en Simone som hade haft Camille i behåll.