Familjelexikon, Natalia Ginzburg, översättning Johanna Hedenberg, Bonniers

Med två böcker nyligen utgivna på Bonniers har Natalia Ginzburg fått ett sent men starkt positivt mottagande i Sverige. Jag läste Små dygder i höstas, och blev av bara farten så begeistrad att jag också såg till att få tag på den något tidigare utgivna Familjelexikon. Till skillnad från Små dygder fanns Familjelexikon på svenska tidigare i Ingalisa Muncks översättning från 1981, men hette då enbart Familjen.

 

Det är verkligen en familjehistoria som dukas upp här, och det påminner på ett märkligt sätt om en annan släktkrönika med italienska förtecken som jag nyligen läste, Claudia Durastantis Främlingar jag känner (den har samma översättare: Johanna Hedenberg). Även här är det språket som binder ihop familjemedlemmarna, de olika individernas språkliga särdrag. Detta betonas av Elisabeth Åsbrink i förordet.

 

Ginzburg skriver osentimentalt om en uppväxt präglad av en burdus pappa som tar mycket plats, på pappors vis. Han är en hetsporre och kverulant med vissa drag av Virginia Woolfs Mr Ramsay, eller varför inte Tove Janssons Muminpappan. Med skarp och oresonlig men inte fördömande blick tecknar Ginzburg porträtten av familjens olika medlemmar. De är excentriker – men också ganska vanliga i alla sina stolligheter. Alla släkten har ju sina egna typer, sina egna original. Här tas både det unika och det allmängiltiga till vara. Det mest befriande med Ginzburgs metod är ändå att hon tonar ned sin egen betydelse, och visar att det egna jaget inte behöver vara i fokus hela tiden. Det viktiga är inte vad du själv ”känner” (för att använda ett modeord).

 

Mycket är också på lek, förnimmer man, och påminns om vad Orson Welles en gång sa, att Italien har femtio miljoner bra skådespelare, och några stycken dåliga som huserar på teaterscenerna och i filmerna. Med andra ord: i den autofiktion som Ginzburg etablerar sig i – romanen är från 1963 – är det gott om uppträden, dramatik, melodrama. Hon livnär sig på anekdoter, där alla detaljer prickas av i ett kusligt exakt fjärrminne. Det är en hel värld som väcks till liv av det trollspö som Ginzburg viftar med. Och i minnet råder ingen hierarki – allt tillmäts lika hög betydelse, och kanske det ska vara så.

 

Allt bär på dubbeltydigheter, som när mamman klagar på att hon antingen är för kall eller för varm, något som onekligen kan utläsas symboliskt, att hon utgör en slags barometer i det stormiga äktenskapet med den ostyriga mannen. Det idylliska förskjuts i takt med tidens gång. Vi inleder i 1920-talet och några årtionden senare är det dags för världskrig (det andra). Fascismen växer fram, och med den motståndet. Motståndet förekommer också i de dagliga grälen mellan familjemedlemmarna, men det är inte gräl i egentlig mening, mer övningar i konstruktivt motstånd.

 

Ett typiskt meningsutbyte mellan Natalias föräldrar kan illustrera de här rörelserna mellan uppivenhet och trots:

 

Ibland fick hon influensa. Det gjorde henne belåten eftersom hon uppfattade influensa som en ädlare sjukdom än hennes matsmältningsproblem. Hon tog tempen – hon hade trettiosju och fyra. ”Vet du, jag är sjuk”, sa hon belåtet till far. ”Jag har trettiosju och fyra!” ”Trettisju och fyra? Det var inte mycket!” sa far. ”Jag går till labbet när jag har trettionio!”

 

På gott och ont styrs pappan av benhårda principer, ett beteende som tas över av barnen. Ibland är ju principer bra, men man behöver vara pragmatisk också, något som ofta förbises av principfasta typer. Till familjens krets hör också några bekanta namn, däribland Cesare Pavese, den olycklige men osannolikt begåvade romanförfattaren. Begåvad är också Ginzburg, och de två romaner jag har läst nu har verkligen gett mersmak.