Svinn, Lars Berge, Wahlströms & Widstrand

Med sin varuhusroman ger Lars Berge den svenska komiska romanen nya impulser. Den är vansinnigt rolig, men också tänkvärd och spännande.  

Den svenske läsare som ställer högre krav på humor än de småputtrigt mysiga En man som heter Ove och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har fått botanisera både länge och väl. Till de ytterst få guldkorn jag hittat, av Hans Koppel och Hans Gunnarsson, hör Lars Berges debutroman Kontorsninja från häromåret. En uppsluppen revolutionsroman i kontorsmiljö.  

Hans nya roman Svinn har som huvudperson den 35-åriga losern Sven, som flyttat hem till pojkrummet i föräldrarnas villa. Efter att ha lackat ur på reklambranschen har han blivit sjukskriven och utförsäkrad. Han saknar pengar, har en dotter som han knappt träffar. Han är utanför alla system.  

Nu får han en praktikplats som isbjörnsmaskot på ett nylanserat gigantiskt köpcentrum i Stockholm, ”Folkhemmet”. Att det förevisar stora likheter med det nyligen öppnade ”Mall of Scandinavia” är förstås bara en tillfällighet.  

Där blir han snart varse att allt inte står rätt till. Vakterna torterar snattare, och cheferna har en dold agenda. Deras kusliga planer för kunderna får Berges roman att närma sig dystopin, med ett framtidsperspektiv som är oroande men också fullt tänkbart. Sven får syn på Isa, en fotomodell han hade en kort relation med precis innan han fick sitt sammanbrott. Nu snattar hon, och han börjar förfölja henne genom köpcentrets område.

Varför är då det här bättre än de succéer jag nämnde inledningsvis? Jo, Berge går ett steg längre med sin humor. Ett steg längre än igenkänningen. Jag kommer på mig själv med att fnissa åtskilliga gånger när jag läser, så det här är onekligen en underhållande roman. Samtidigt smugglar han in en samtidssatir som får skrattet att fastna i halsen.  

Det förekommer också gripande scener där Sven tillsammans med dottern får bensinstopp och ska tigga till sig bensin på en mack. Det är bara så exakt skildrat, men den sorgliga situationen ställer samtidigt frågan hur vi ska förhålla oss till Sven. Losern, som jag lite dömande kallade honom. Ska vi skratta åt honom? Åt hans belägenhet? Nä, det ska vi inte, för vi är ju fina människor.

Berge nöjer sig inte med att åstadkomma bekräftande medhåll, utan skapar oreda och virrvarr hos tankarna. Det är också befriande att för en gångs skull läsa en svensk författare som verkligen låter sin roman utspela sig i nutid, där modern teknik har en funktion i intrigen.  

Mötet med Isa är till en början trevande och klichéartat, men det visar sig vara den bärande delen av romanens kritiska uppdrag: att ifrågasätta kapitalismen. Här finns embryot till en okonventionell kärleksroman. Speciellt sekvenserna när de möts och han är ”i karaktär”, det vill säga i sin isbjörnskostym.

Den thrillerartade upplösningen känns igen från Kontorsninja, och är kanske inte fullt tillfredsställande. Men även med en lite väl förväntad upplösning är det här en vågad och skickligt skriven samhällskritisk roman som också råkar vara förbannat rolig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/1 2016)