Få saker fyller mig med sådan fasa som åsynen av en fet svart spindel. Jag har sett spindlar obetydligt mindre än kattungar kuta som om livet vore dem kärt på de mest olämpliga ställen, alltid med samma reaktion hos mig: iskall ångestsvett, och en paralyserad kropp för lång tid. Jotack, jag är medveten att det är en irrationell skräck – men är inte all rädsla i grunden ologisk? Och är det inte bara människor utan fantasi som inte klarar av att bli rädda?
Den schweiziska författaren Jeremias Gotthelf (1797-1854) visste en del om vad spindlar gör med människor (jag vet, det är den vanligaste fobin som finns, jag är inte ett dugg originell i något avseende). Hans roman Den svarta spindeln från 1842 är inget mindre än ett veritabelt mästerverk. Den har översatts tidigare, av Karin Stolpe 1948, men Bodil Zaleskys nyöversättning på Hastur är ett utmärkt tillfälle att – tja, njutrysa, eller vad man nu ska kalla det, det vill säga att utsätta sig för denna läsupplevelse.
Låt mig bara varna: mysigt är det inte. Lantlig idyll inleder romanen, och vaggar in oss i förrädisk trygghet. Länge nog är det en rundmålning av ett typiskt byliv, där man håller hårt på traditionerna. Vetenskap och vidskepelse går hand i hand. Här behövs ett förtydligande: lantisar är inte alls dummare än storstadsbor – snarare tvärtom, eftersom man på landsbygden har lärt sig att tillvaron består av fler dimensioner än de mest uppenbara. Med förlov sagt: det måste ha varit en dumskalle som gav en moderat ett mandat att uttala sig om andras intelligens.
Gotthelf visste redan i mitten av 1800-talet vad som skulle uppta människans tankar även i vår tid – alltså den äldre generationens besatthet av den yngre generationens brist på hyfs och maner:
Men när det gäller dagens unga män så finns det mycket att klaga på; vad i all världen det egentligen med dem? Röka pipa, sitta på krogen, bära sina vita hattar på sned, spärra upp ögonen som stadsportar, ränna på kägelbanor och skjutbanor och springa efter dåliga flickor, det kan de; men om någon av dem ska mjölka en ko eller plöja en åker så har han ingen ork och när han tar ett redskap i handen så står han där lika tafatt som en herreman eller skrivare.
En kapitalist, Hans von Stoffeln, får för sig att bygga ett slott. Det förblir oklart om han är en cynisk slavdrivare eller bara en typisk herreman. Vad som sker är att det lockar till sig en jägare i gröna kläder, som man misstänker är Djävulen själv. Han stjäl till sig en kyss från en av de unga kvinnorna, Christine, och snart är hela helvetet löst, i form av de svarta spindlarna som sprids med fördomarnas hastighet, med skvallrets brådska. Och nog är det skickligt hur Gotthelf låter denna skräck invadera vardagen. Om något påminner det om hur Stephen King arbetar i sina bästa stunder – där den trygga världen ger vika och där skräcken blir så utstuderat fasansfull just genom att det farliga återfinns i de skyddade platserna.
Men det blir också en sedelärande berättelse om flockmentaliteten. Här ser man om sitt eget skinn på bekostnad av andras säkerhet. Och avtal med Djävulen, som romanen mer än antyder, är förstås också något som mer eller mindre utan avsikt också ingås i vår tid. Se klimatpolitiken.
Gotthelf – pseudonym för Albert Bitzius – verkade i en brytpunkt mellan romantik och realism. Denna brytning sker inte dramatiskt eller plötsligt – snarare smygs verkligheten in i de blåögda romantiska drömmarna. Men författare är också egensinniga utbrytare mot allt det konforma, och Gotthelf är sannerligen inget undantag. Han var präst, välgörare, och reformatör av skolan med en mer mänsklig pedagogik som slutmål.
Samt författare till ett antal romaner där verkligheten ibland ger vika för fantasins avgrunder. Bland annat spelar han en inte obetydlig roll i chilenska Roberto Bolaños roman 2666. Zaleskys förord nämner också hans udda språkbruk, som delvis är format av hur dialektala uttryck och skriftspråkets konventioner glider in i varandra, i en märklig blandform. Detta bidrar till atmosfären av kuslighet i denna utsökta roman, snyggt formgiven av ett förlag som verkligen tar till vara det horrorsköna i Gotthelfs text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.