Gång på gång är skogarna rosa, Emily Dickinson

Är det nödvändigt att översätta engelskspråkig poesi? Man kan ställa sig den frågan just i år, då vi har sett den berömda ketchupeffekten, med tolkningar av Sylvia Plath, John Milton, W.B. Yeats (X 2), John Donne – och nu som den omtalade grädden på moset: Emily Dickinson, översatt av poeten Ann Jäderlund, i boken Gång på gång är skogarna rosa (Bonniers).

Jo, nog kan man ställa sig frågan, men mitt svar kommer alltid att vara jakande, så länge engelskan är ett så ordrikt språk. Dickinson är också en poet som är svår på flera olika plan, med en vokabulär som ibland närmar sig de esoteriska räjongerna. Då kan de svenska glosorna vara en hjälp i den egna läsningen, så länge vi kommer ihåg att det handlar om just tolkningar, att det aldrig finns anledning att ignorera originalen.

När Jäderlund presenterade en handfull tolkningar i vänboken till Gunnar D Hansson som kom för drygt två år sedan, då var jag fortfarande lite tvivlande. Men nu måste jag, åtminstone delvis, kapitulera – för det här är en oerhört ambitiöst utförd bok. Att det finns tveksamheter i enskildheterna hör till, men hade jag inte läst Dickinson på engelska skulle jag förmodligen vara mindre gnällig.

Men att som Jäderlund gör här, ofta utgå från manuskriptversioner, det är ett tilltag som inte tillför särskilt mycket. Dikter som i sig redan är modernistiskt fragmentariska blir ännu knasigare med en mer nyckfull och spontan radindelning, som gör våld på symmetrin. Dessutom tappas en hel del av rimmen bort därmed, och det är synd, eftersom just de orena rimmen är ett av den här kryptiska poetens signum.

Vi får också ta del av Staffan Söderbloms förord, som diskuterar just översättningsproblematik: det finns ett antal tidigare översättningar av Dickinson, men dessa har med några enskilda undantag – i synnerhet Ann-Marie Vindes från boken Min flod flyter till dig (2010) – varit missriktade och förminskade försök att tämja den karga diktionen. Tidigare översättningar har intimiserat poeten, något som också resulterat i otyget att ständigt kalla henne ”Emily”. Jäderlund fortsätter Vindes arbete med att lägga sig kind mot kind med originalen, och det är en fruktbar metod, för då framställs dikterna med bibehållet anlag att väcka förbluffning hos den mottaglige läsaren.

För att vara ärlig: Emily Dickinson är ju en rolig poet att läsa, då hon liksom barnet är nyfiken och pigg, och oförställd – jag vet att det är förbjudet i det här landet att använda ord som ”geni”, men om jag tillåts att förhålla mig lite vanvördigt till svensk lag – då upptäcker jag här hur hon ständigt leker fram sin vision av världen, och det är glädjande att Jäderlund har varit följsam nog att behålla den här aspekten i dikterna, den odygdiga attityden som är omisskänneligt poetens helt egna bidrag till litteraturhistorien. Då blir resultatet dikter som ler.

Och även om Jäderlund alltså inte direkt gör våld på dikterna, genom att välja manusets oredigerade form, är rytmen fortfarande udda med sina streck – pauser som får dikten att studsa mer än snubbla. Då är det avsevärt viktigare att hon är relativt bokstavstrogen i sina tolkningar. Resultatet blir en slags aforismliknande sentenser som går fel: som rör sig i riktningar du inte visste existerade. Då tanken hos poeten är ett steg både framför och bakom dig som läser.

Hon skriver också djärvt om kärlek och sexualitet, något som givetvis har satt biografiskrivarnas fantasi i spinn – hur celibat var hon egentligen? Men hennes egen fantasi ligger också ett steg bakom och framför alla exegeter. Hon var en produkt av sin tid, ja, men liksom alla egentliga författare var hon också före sin tid: hon var överskridande, och det är ett markant kriterium för stor litteratur, att den på något sätt inte riktigt kan förstås, att den fortsätter att vara självsvåldigt knepig.

Jag gillar också hennes kaxiga naturvetenskapliga dikter, liksom de dikter där hon leker med ordens konnotationer (ett intressant kapitel i Jed Deppmans bok om det svaga tänkandet, Trying to Think with Emily Dickinson, handlar om hur hon skriver dikter som härmar ordboksdefinitioner; se min understreckare från mars 2009). Dessa dikter utökar vår förståelse, visar att världen är mindre förutsägbar än vi har trott. Hon tar fakta och vetenskap och provoceras av dem, stör sig på det hon förstår, vägrar acceptera dess utsagor om sanningen, denna armé av metaforer. För hon säger hela sanningen, men hon säger den ”lutande”.

Exempelvis om krig: soldaten är inte lika modig som den som strider i sitt eget huvud. Och när någon säger att havet är djupt, då kontrar Dickinson med att den egna hjärnan är djupare … En dikt som hon skrev två år före sin död – den finns med i svensk version här – får vi också prov på att hon måste räknas till de stora 1800-talsfilosoferna:

”There are two Mays

And then a Must

And after that a Shall.

How infinite the compromise

That indicates I will!”

I dikterna kombineras känsla och förnuft: känslorna är stora, gigantiska, och det är som i den där Bondfilmen (The World is Not Enough). Hon vänder sig till bergen, havet, rymden, i dikter som är expansiva, trots sitt ringa omfång – jämför för all del Walt Whitman, en helt annan poet, en helt likadan poet! Känslorna är stora, förvisso, men det är förnuftet också. Här ges utrymme åt riktigt primitiva känslor också: hämnd, svartsjuka, mordränker …

”Hjärtat är

Tankarnas

Huvudstad –”

Jäderlunds urval är personligt utformat, och verkar vara styrt utifrån principer som inte handlat om att röra sig mot definitiva anspråk. Några så kallade antologipärlor finns med, men mest handlar det om dikter som verkar betyda något för den svenska översättaren/poeten, eller ska man säga poeten/översättaren? Hon bevarar också konsekvent de inledande versalerna, vilket jag tycker är nödvändigt – det ser kryptiskt ut, men det är ett nödvändigt inslag, dels för att ge emfas åt de enskilda orden och dels för att markera den säregna rytmen.

Det jag har lite svårt för är när Jäderlund väljer att översätta ”adequate” med ”lagom”. De beskedliga orden söker du så gott som förgäves efter i Dickinsons dikter, som vägrar acceptera att det finns någon slags normalitet i existensen. Ibland blir översättningen också onödigt förtydligande, som när originalets ”and then / I could not see to see” blir ”och sen / kunde jag inte se för att inse”.

Vanetänkandet är satt ur spel när du läser de här dikterna, som fortsätter att vara chockerande. Det här är explosivt skrivet, med en våldsam intelligens (tankens rikoschetter, typ) som jag inte gärna söker efter paralleller till. Riktigt bra poesi klarar sig undan billiga liknelser, även om det kan vara frestande att säga något om knappheten som också finns hos Paul Celan, poeten som gärna stensatte sina dikter, medan Dickinson blysätter dem. Jag kan inte göra annat än att skicka en stilla vädjan att svenska aspirerande poeter söker sig hit – att de ska överge de skittråkiga beatförfattarna, som verkar vara obligatoriska att gilla för svenska författare. Det här är som Hamlet säger till sin mor när han väljer att lägga sig i Ofelias knä, "metal more attractive”.

När jag för många år sedan började läsa dikter var Emily Dickinson och Sylvia Plath två utgångspunkter, lika viktiga. Föga anade jag att jag tjugofem år senare skulle fortsätta att läsa dem, eller att det i den här avlägsna framtiden skulle finnas två likartat sobert formgivna översättningsvolymer av de två, och att dessa översättningar skulle vara så mycket bättre än de jag fick hålla till godo med då. Det här är en vacker bok, med ett livsfarligt innehåll, för ”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor –”