att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 mars 2013

Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius

En suck kan betyda mycket. När Erik Johan Stagnelius suckar betyder det bland annat en längtan efter att förenas med det gudomliga, visar Anders Olsson i sin briljanta essä om poeten.

”För ingen svensk diktare har sucken betytt så mycket och haft en så central ställning som för Stagnelius.” Så skriver Anders Olsson tidigt i sin essä Vad är en suck? som behandlar hur detta motiv behandlas i många av dikterna.

Olsson är också väl skickad att skriva om den här poeten: han skrev förordet till de Samlade skrifter som utgavs för halvannat år sedan (”suckarnas poet”, kallade jag Stagnelius i recensionen 7/11 2011), och har tidigare gjort flera skarpsinniga analyser både av enskilda dikter och olika motiv.

Han åstadkommer det här genom en försynt metod, där hans argumentering är diskret och aldrig påträngande. Desto mer övertygande, då det är en metod som har noggrannheten som sin förutsättning. Det finns något lättsamt över stilen, även när ämnet är allvarligt, och som läsare känner jag mig omhändertagen av det varma, varsamt förtroliga tonfallet.

Olsson visar att sucken hos Stagnelius är något mer än bara uppgivenhetens resignerade klagan, utan också ett mer viljestarkt ifrågasättande: en aktiv handling, något av en utgångspunkt. Men för att komma därhän behöver vi en grundlig genomgång av romantikens tidsanda, där tåren inte enbart var ett uttryck för sorg, utan också något av en protesthandling.

Det är en lite mödosam väg dit, och ju djupare vi tränger in i denna idévärld, desto längre bort från sucken hamnar vi. Det unika för Stagnelius är att sucken är inkluderande, att själva naturen är delaktig i den privata upplevelsen. Poeten blir ett språkrör för naturens existentiella upplevelse. Ett slags hybris, kan tyckas, eller en projicering, med den samtida psykologiska läsarten.

Fast Stagnelius suck har ett ambitiöst mål: den vänder sig mot ”det gudomliga”, hävdar Olsson. Allt i dikterna strävar ju mot något kommande, mot en belöning i efterskott. Stagnelius längtar inte, som andra romantiker, bakåt, utan han längtar framåt.

Även om vi förankrar Stagnelius i den svenska romantikens vurm för tysk idealism är han samtidigt ett unikum, som inte tar till sig idéerna okritiskt. Han bildar ju också en egen idévärld, influerad både av tysk filosofi och gnosticism. Allt detta skildras högst omdömesgillt och tydligt av Olsson.

Med sin essä gör Olsson också Stagnelius till en central gestalt inte enbart i svensk romantisk tradition, utan med hjälp av jämföreler med Stéphane Mallarmé och Gunnar Ekelöf blir han en viktig figur i den europeiska litteraturhistorien.

Jag kan inte annat än hålla med: Stagnelius är fortsatt fascinerande, en poet som manar till både läsning och tolkning, som aldrig förminskas av dessa tolkningsförsök utan vars egenart bara förstärks. Anders Olsson har både den breda överblicken och förmågan att se på djupet. När en essä fungerar som allra bäst är den överraskande, oförutsägbar och obrutet spännande, något den här boken lever upp till nästan hela tiden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar