Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, Carl-Johan Malmberg, Wahlström & Widstrand

Sicket praktverk! Carl-Johan Malmberg har tidigare tillägnat poeterna William Blake och William Butler Yeats varsin stora utforskning i essäns form, och nu har turen kommit till Marcel Proust, och i synnerhet storverket På spaning efter den tid som flytt. Lyckans gåta lyder titeln på en storartad bok på 568 sidor där ansatsen och ambitionen är ännu högre än i kolosserna om Blake och Yeats. Här finns för den hugade tre lysande ingångar till några av litteraturhistoriens största namn.

 

Fast ändå. Det är ju det här med litteraturhistorien som ter sig lite obekvämt. Jag läser Malmbergs böcker med visst vemod, en känsla som förstärks när han tar sig an Proust. Medveten om att det är jubileumsår – 100 år efter författarens död – vill jag inte krascha partyt för mycket. Men en bok som denna: intelligent, spirituell, full av lärdom, tror jag vi kommer att få se allt mindre av om bara några år. Det kommer nog att finnas läsare av exempelvis Proust och Woolf även i framtiden, men att ett bokförlag om bara tjugo år ska vara intresserat av att finansiera något så här påkostat till dessa få entusiaster? Tillåt mig småle.

 

En annan invändning rör den litterära kanons föränderlighet. Prousts roman har föränderlighet och förvandling som tema – Olof Lagercrantz skriver fint om det i sin studie Att läsa Proust – och här förutsätter Malmberg att det utan förbehåll går att skriva in Proust i en traditionellt västerländsk manlig kanonisering. Där ingår förstås de han skrivit om tidigare, Yeats och Blake, liksom Rilke, Joyce, Goethe, Shakespeare, Dante, Homeros, Boccaccio, Voltaire, Rousseau, Montaigne, Nietzsche, och för svenskt vidkommande Strindberg och Ekelöf … Namn som gärna flimrar förbi i framställningen. Men kanon skiftar. Jag är medveten att det finns kvinnor som läser På spaning, det är inte det, men här saknas i stort sett en medvetenhet om att vi inte längre ska ta vissa saker för givna. Det här är skrivet för en exklusiv manlig läsekrets som är van att se dessa uteslutande manliga namn höjas till skyarna på bekostnad av namn som Woolf, Lispector, Duras, Brontë gånger tre, Austen, Labé, Shelley med Mary i förnamn, Eliot med George i förnamn (Mary Ann Evans), Duras, Rhys … I ärlighetens namn nämns ett par av dem, men de utgör fortfarande undantag. Detsamma kan gällas en litteratur utanför det egocentriskt västerländska. 

 

Sådana betänkligheter åsido ska ingen skugga falla över Malmberg, som i 43 kapitel berättar om Prousts roman, behändigt förkortad till På spaning. Att beskriva hans metod skulle bara medföra förenklingar: här räcker det med att kalla den lyckosamt eklektisk. Titeln Lyckans gåta faller tillbaka på sjunde och sista delen, Den återfunna tiden, där en vision retas med berättaren: ”försök lösa den lyckans gåta som jag lägger fram för dig.” För honom blir det också ”det tecken som kan rädda en”. Lyckan är lätt att identifiera för oss läsare av Proust, men samtidigt präglas Malmbergs framställningssätt av eftertänksamhet och vemod – som vanligt, med andra ord. Hans senaste bok, den personliga rapporten Guldåldern, var en mental dödstädning som uppehöll sig vid ålderdom och krämpor. Här är hans stil betydligt piggare, och han rör sig smidigt mellan olika ställen i Prousts roman. 

 

Han förmedlar sin entusiasm, och som läsare smittas man av nyfikenheten och driften att lära sig mer. Han är generös mot andra läsare av Proust, och hyllar Gunnel Vallqvists svenska översättning – som tog 18 år att genomföra – och när han någon gång går i polemik, som mot Martin Hägglunds läsning av romanen i boken Dying for Time. Proust, Woolf, Nabokov, är argumenten slipade. De auktoriteter han mest lutar sig mot är Ernest Robert Curtius, Samuel Beckett, Gilles Deleuze och Harold Bloom, samt indirekt Simone Weil. Roland Barthes föräras ett eget kapitel för sina insatser som Proustläsare.   

 

Två saker krävs för att läsa Proust: uthållighet och tid. Därmed ökar min farhåga att verket kommer att få svårt att överleva 2000-talet. Det är till exempel svårt att uppskatta Prousts meningsbyggnad om man lyssnar på ljudboken. (Tror inte den finns som ljudbok: en engelsk ljudboksversion för tio år sedan innehöll 120 CD-skivor och 153 timmars lyssnande.)

 

För oss som ändå läser Proust – jag betraktar läsning som aktiv handling och inte avslutad, att jag ständigt är mitt i min läsning och omläsning av de sju banden – blir Malmbergs bok förstås välkommen och ganska nödvändig. Inte för att han alltid kommer med nyheter eller gör djärva tolkningar, men han bidrar med en bildning som ofta imponerar, med flera utvikningar och digressioner, där han kan nämna allt från Gerard Manley Hopkins, Stéphane Mallarmé, Wagner och Vilhelm Ekelund. Men just digressionen och utvikningen är Prousts specialitet, och därmed är det här en bok i hans anda, både ett kompendium och ett appendix. Det är lärorikt och stundtals äventyrligt att läsa Malmbergs tankar om en bok han har ägnat 50 år av sitt liv. Hans tolkningar är djärva men inte frivola, och han är en känslig läsare som frikostigt delger sina fynd.

 

Malmberg hävdar till exempel att Proust är 1900-talets originellaste kritiker av litteratur, konst och musik. Dessa tre uttryck är romanens ryggrad, alltså det konstnärliga skapandet, och Malmberg är väl bevandrad i alla tre (ledtråd: läs annars essäsamlingarna Sällskap, Sår och M för en påminnelse). De nycklar han använder för att öppna upp romanen heter ”söka” och ”skapa”, två begrepp som genast dirigerar oss mot samarbetet mellan det kritiska och det konstnärliga arbetet. Om minnet och tiden är de stora temana – i kombination med svartsjukan (här är jag enig med Harold Bloom som betonat svartsjukan som det viktigaste temat ) – blir ändå konsten det Malmberg hänger upp sin läsning på.

 

Proust framstår för honom som mer kallhamrad cyniker än vurmande romantiker, även om det finns visst utrymme för att båda ytterligheterna samsas i hans något splittrade person. Kapitlen rör sig mellan bekanta ställen: karaktärerna, språket, musiken, konsten, madeleinekakan, samtalskonsten, kärleken, ortnamnen, vattnet och havet, tekniken, men också till en underhållande genomgång av maximen, alltså det aforistiska uttryckssättet som är lätt att spåra i romanen, annars känd för sin långa meningsbyggnad. Enkelt uttryckt kan sägas att det är en roman som lär en att leva, och då kan en av dessa maximer se ut så här: ”Ty lyckan är endast hälsosam för kroppen, men det är sorgen som utvecklar de andliga krafterna.” Ett kapitel handlar också om Oscar Wilde, och flertalet paralleller mellan de båda författarna. Båda kan sägas vara moralisterna som inte moraliserar. Inte ens när Proust skildrar dåligheterna dömer han dess utövare.

 

Ett av kapitlen handlar om Vallqvists översättning, som Malmberg öser beröm över (dock inte helt okritiskt). Det sker genom en intressant påminnelse om ett gammalt italienskt talesätt: traduttore – tradittore (översättare – förrädare) – en tanke Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean är inne på i sitt duoverk Trado. Men här förs också tanken fram om ett traddutore – inventore (översättare – uppfinnare). Vallqvists lösningar (/läsningar) är ofta kreativa och uppfinningsrika, och då och då – menar Malmberg – en förbättring av originalet. Att titeln på svenska inte är helt lyckad får man leva med, för originalets tid har inte flytt genom en aktiv handling utan det är något man som individ har förlorat, eventuellt genom slarv eller bara oaktsamhet.

 

Då kan man också läsa intressanta iakttagelser om de olika avstånd som mäts upp i Prousts roman, både till det begärda och till det uppnådda, när man har lämnat det bakom sig. Minnet är skapande och produktivt, men avstånd och närhet samverkar. Det associativa förhållningssätt som är Malmbergs helt egna imponerar också, för det är också i Prousts anda. Det torde finnas anledning att fråga sig hur ett verk som åskådliggör förfluten tid kan lära oss så mycket fortfarande, vad det tidlösa i romanen är. Det kan jämföras med Dantes Den gudomliga komedin, där det brukar sägas att det är nödvändigt att lära sig biografierna över de personer han placerar i till exempel Inferno. Hos Proust behöver man inte veta förlagorna till hans persongalleri, utan de har bleknat bort och blivit skuggor, medan karaktärerna själva lever. Här finns ett värdefullt sidospår som Malmberg nämner frustrerande kort, George Eliots 1800-talsroman Middlemarch, som kanske är det närmaste engelska språket har kommit något som motsvarar På spaning.

 

Lyckans gåta är en rik bok som fungerar som encyklopedi och som inspirerande essä. Titeln är också väl vald, när vi förstår att Prousts förhållningssätt skiljer sig från många av modernismens författare, som har elegin och melankolin som ledstjärnor. Malmberg skriver om motsägelserna och framhåller i stället en lycka hos författaren: ”För Proust däremot är orden ett sätt att berusa sig på ett nu vidgat till gränslösheten i tid och rum. Hans ton är hänförd.” Återigen: skönheten och konsten räddar oss från det mediokra livet, från vardagen, från neuroserna. I den här boken samlas tretton lyckoögonblick som en smula vanvördigt kallas romanens ”Greatest Hits”, bekanta textställen som citeras utförligt och bidrar till det genomarbetade intrycket. Med Mirjam Tuominens ord, som Malmberg ofta citerar, är Prousts stil ”sorgsen men ändå oberörd”.  Hur detta åstadkoms visas genom de många citaten. Här ett av de mer förtjusande, ur sista delen Den återfunna tiden:

 

Det sanna livet, det liv som äntligen blivit upptäckt och belyst och därför är det enda man verkligen lever är litteraturen: detta liv som i viss mening alltid bor inom varje människa, inte bara inom konstnären. Men den som inte är konstnär ser det inte, emedan han inte söker få klarhet däri.

 

I boken finns förstås också goda och infallsrika genomgångar av Prousts förhållande till bildkonst, ett ämne som genererat flera studier. Malmberg gör en fullständigt lysande analys av Andrea Mantegnas ”Korsfästelsen”, som finns på omslaget, exponerat så ljust att det nästan är osynligt (tar man bort skyddspapperet finns det tryckt på bokpärmen i bättre upplösning). Denna målning nämns eller anspelas på endast helt kort i romanen, men det är ändå en motiverad tolkning. En annan häpnadsväckande och förbisedd aspekt är hur Borges anakronistiska tanke att stora författare – som Kafka – inte bara utövar ett inflytande på sina efterträdare utan också på sina företrädare, finns formulerad redan hos Proust, som menar att man kan hitta spår av Turner hos Poussin och Flaubert hos Montesquieu. Det är märkligt att Malmberg nämner detta två gånger i sin bok utan att koppla det till Borges essä ”Kafka och hans föregångare” från 1951.

 

En tråkighet med boken är att kortare citat står i i kursiv stil utan citattecken, ett otyg som bara förvirrar, samt att de längre citaten ur Prousts roman ibland övergår i rött bläck när den nya jubileumsutgåvan tillämpas. Oklart varför, men kanske det är ett sätt att ge emfas åt vissa utvalda delar. Även det skapar viss förvirring, i en bok som annars är en typografisk dröm, med luftigt satta sidor som tar till vara både tillgängligheten och komplexiteten i Malmbergs analyser. För det tål att betonas att det är en bok både för den vane Proustläsaren och för novisen, med sin tillgängliga programförklaring: ”romanen handlar om en man som söker sitt autentiska jag och hittar det genom att förvandla sig till en bok.” Blir man inte nyfiken på att sätta igång med sin uppskjutna läsning efter den här introduktionen, då tror jag det är kört för den personen.