Litteraturhistorien kryllar av särlingar och outsiders, kufar och missanpassade individer. Finlandssvenska poeten Larry Silván hör definitivt till de mer minnesvärda. Han levde hastigt, och de dikter som har getts ut postumt har gett honom ett visst erkännande bland entusiaster. När jag läste två dikter av honom i höstas, i den nyutkomna antologin med finlandssvensk lyrik, Bländad av död och kärlek, var det frågan om kärlek vid första ögonkastet. Men döden fanns, och finns, och han begick självmord 1977, vid 21 års ålder.
Nu utkommer för tredje gången en utgåva med hans kvarlåtenskap. Jag hoppas du också är vid sjön i natt är mer ambitiöst utformad och innehåller ytterligare dikter. Detta tack vare en av entusiasterna, pålitlige Erik Jonsson, som sammanställt urvalet och skrivit ett kärleksfullt förord, samt luskat rätt på totalt cirka 150 dikter. Av dessa är ett femtiotal inte publicerade tidigare. Volymen inkluderar också förorden från 1977 och 1989, som om inte annat ger vissa biografiska bakgrundskunskaper.
Mest anmärkningsvärt: mot slutet av sitt liv vände Silván, som växte upp i Ekenäs, civilisationen ryggen och bosatte sig på en avstjälpningsplats. För en billig penning hyrde han ett ruckel där, och odlade sin mat i närheten. Enligt uppgifter var han ytterst beläst, men lär inte ha besökt stadens bibliotek en enda gång. Han fick en gitarr i sin hand en gång, och kunde på stört traktera instrumentet som en musiker. Han bodde i Danmark i några veckor och lärde sig prata flytande danska.
Sådant kallades ”naturbegåvning” på den tiden jag växte upp, och går man ännu längre tillbaka i tiden sa man ”geni”. Det ligger något i det: dessa dikter är som sagt skrivna av en ung man, men präglas av visdom och insikt som annars hör till de bittra erfarenheternas lager. Självmordet nämns redan i den dikt som har placerats först i detta urval – en papperslapp som hittades i hans skrivmaskin. Tematiskt är sedan dikterna ordnade i tre sektioner.
Det är anslående hur tidigt ute Silván är i sina observationer kring miljöförstörelse och i hur hög grad han kritiserar kapitalismen. Hans analys är skoningslös, och skriven med så tidlösa formuleringar att det inte har åldrats ett dugg. Jo, han nämner Henry Kissinger och Salvador Allende, men bortsett från dessa namn (och en viss mossighet i musiksmaken, med referenser som Jethro Tull och Syd Barrett) är hans dikt helt aktuell och relevant för att diskutera nutidens belägenheter. Och hans analys är omedelbar: ”Skjut Leif Holmström”, som den ursinniga dikten om mammans arbetsgivare heter. I förordet nämner Jonsson Michael Strunge och Yahya Hassan, och det är gångbart, men jag förnimmer också krutröken från Kristina Lugn, som åren efter 1977 gav ut diktsamlingarna Döda honom och Om ni hör ett skott …
Överlag vänds Silváns aggressioner utåt, mot yttre fiender som han återkommande gånger ber ”dra åt helvete”. Liksom Ekelöfs berömda utfall mot Sverige som ett ”fasterland, på sin höjd mosterland” har Silván ett ambivalent förhållande till sitt hem, men att det också är en avsky som är gräns- och statslös:
Jag är inte medborgare av Finland
Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle
Finland och alla
länder i världen kan dra åt helvete
Äckel är något han upplever, men också stunder av lycka. Denna lycka finns i samvaron med katten Laulu, som tillägnas flertalet dikter. Gulliga dikter? Jovars, men det finns i dem också spår av respekt för kattens unika väsen, där han kan nämna dess tårar (biologer reser invändningar, men varför ska vi alltid lyssna på dem? vad spelar det för roll om vi kallar det tårar eller något annat, de stunderna när katten är förtvivlad?). Här finns kärleksdikter, där det råbarkade och ömsinta inte är två motpoler.
Desto mer självklar är vådan med kapitalismen, vars hyckleri Silván genomgående påpekar. Men det är en besvärlig och prekär situation, för den som har mage att yppa ett uns kritik mot kapitalismen blir sällan populär. Hen gör sig ovän med allt och alla. Det hindrar inte Silváns oresonliga tonfall. I dikten ”Vägskäl” illustrerar han detta dilemma, och den utsatthet som följer för den som vill välja sanningen: ”det finns ingenting annat än ensamhet / och en ensam väg att gå / utanför alla lagar, alla moral – / det förbannade samhället”. Med andra ord är han en introvert personlighet med full utblick på omvärlden, och hans dom saknar pardon: kapitalismen gör människorna överflödiga.
I den värld han
framlever kan han bara känna sig ensam:
Ingen kan nånsin
förstå på mitt sätt, och därför
är alla mina dikter
ett rop genom en rutten kropps tjocka skal
som studsar mot någon annans ruttnande kropp
En god sak med denna bok med dikter av Silván – det finns många – är att han skriver en poesi med potentialen att nå ut till många med mindre vana att läsa dikter. Det är kort sagt tillgänglig poesi – vilket inte är detsamma som enkelhet eller förenkling. Han skriver i en slags sofistikerad punkig attityd – 1977 är ju också året då punk slog igenom i England – med vissa kopplingar till beatförfattarna (Allen Ginsberg nämns).
Silván odlade inte bara föda under sin sista tid på avstjälpningsplatsen. Han odlade också sin särart som författare. Det är påfallande ofta sant att den som är tillräckligt konsekvent i sina förehavanden i marginalen så småningom finner sig hamna i centrum av den litterära kanon. Där hör Larry Silván hemma, som en svenskspråkig särling med klar förmåga att trollbinda en läsekrets av ansenligt slag. Hörde jag ordet ”kulturgärning” så hörde jag definitivt inte fel den här gången.
Syd Barrett mossighet? Läs på avantgarde rockens historia!
SvaraRadera