Ser ut som en människa, Khashayar Naderehvandi, Pamflett

Poesin är till sin natur ett missanpassat freak, som vill förändra sina villkor – men också mänsklighetens villkor ska förändras och förbättras. Helst. Men om det inte går: enbart existera genom att vara ett motstånd, ett alternativ, en nagel i ögat på allt som går under namnet vanligt och normalt. Poesin är föränderlig, mångsidig, inkluderande, och trivs inte i det förefintliga. Den vill utmana, uppsöka gränser och se vad som sker när de korsas, vilka nya former som kan uppstå. Den är ett upptäckande, ett utforskande, ett nyfiket ”varför då”? som ändå inte bryr sig om svaren, för den är redan upptagen med att nosa rätt på nästa fråga. Den vill hitta nya grejer att sabotera, att utsätta för experiment och viss form av skadegörelse.

 

En av de nya formerna uppmuntras av förlaget Pamflett, som sedan förra året ger ut sex titlar per år i serien ”poesipamfletten”. Däribland någorlunda etablerade poeter som tillåts utforska nya uttryckssätt, i en mer diminutiv form än den gängse diktsamlingen, med böcker som är både ambitiösa och enkla, men framför allt befrämjar det en spontanitet och omedelbarhet som inte riktigt tillåts förekomma i en utgivning som styrs av mer rigida former. Dessa häften är korta, men innehållet kan ändå få bokformen att bågna av intryck. Så är åtminstone fallet med förra årets sista titel, Khashayar Naderehvandis bidrag, Ser ut som en människa.

 

Vad ser ut som en människa? Djuret ser ut som en människa. Omslaget innehåller en stiliserad varg – måhända en blinkning till det gamla romerska talesättet ”människan är människans varg”. Men samlingen – det vill säga, den något längre dikten – innehåller ett helt zoo. Människan – det vill säga, diktjaget – dyker exempelvis ner i en blåvals inre. Där finns en fauna av imposant slag.

 

Denna Alice i Underlandet-liknande färd kan te sig skrämmande, så visst behov av lugnande infinner sig, att invagga sig i förvissningen att här finns ingen fara på taket:

 

andningen

lugn

 

det är bara känslor

det är bara känslor

inte fakta, inte verklighet

 

det finns ingen verklighet

 

Men att intala sig lugn räcker inte, och det är oroande åtbörder som dominerar i Naderehvandis dikt. Narrativet bryts mot det lyriska, och övergången mellan djur och människa är helt genomförd. Där finns spår av det otäcka i allt som får oss mänskliga djur att likna de djuriska djuren.

 

Verkligheten ger vika i denna dikt, som utför det poesin är satt att göra: få vår värld att bli större och rikare. Poesi väcker och inger oss en oro som också kan övergå i ren fasa. Naderehvandi erbjuder en vidare definition av medmänsklighet. Vad tillvaron består av blir diktens huvudtema: anpassning och överlevnad, lyder de distinkt emfatiska svaren. Djuren klarar det här, medan vi människor inbillar oss kunna vara oberoende av instinkter.

 

Om det är priset för civilisation undrar jag om det är ett pris värt att betala, när det är så mycket mer spännande att utforska de djuriska instinkterna. Livet handlar också mer om att leva – det handlar om att överleva. Då fullgör Naderehvandis dikt(er) frågor som är större än identifikation, när han skriver något som liknar en omvänd fördrivning ur Eden: ”det saknas atmosfär / men björndjuret svävar i rymden / och maskinerna som inte andas”. Vi är större än det maskinella, helt enkelt.