Astarte, Karin Boye, Lindelöws

Efter att under 20-talet ha gett ut tre diktsamlingar utkom Karin Boyes första roman Astarte 1931. I våra dagar lever den i skymundan av främst den evigt aktuella dystopin Kallocain, som med viss rätt kallas hennes mest fullgångna roman. Medan poeten Boye har säkerställt sin plats i centrum av svensk 1900-talspoesi har romanerna – utöver Kallocain då – inte riktigt fått lika starkt genomslag. Synd, då Kris från 1934 är en klar personlig favorit.

 

Hur står sig då Astarte, vid en prövande läsning nästan hundra år senare? Oväntat bra, vill jag nog säga. Den här utgåvan utkom i Lindelöws fina serie 2013, och har en fin introduktion av Johan Svedjedal, som poängterar att den underskattades när den utkom. Kritikerna var inte mottagliga för det sätt att skriva som Boye här förespråkar. Ett brev från Boye i oktober 1931 saknar inte heller det aktualitet och relevans för våra dagars kritikdebatter: ”Det är lustigt att se, hur kritikerna speglar sig i en bok och upptäcker sig själva på ett eller annat sätt (eller också känner de inte igen sig, och då blir de mycket besvikna.)”

 

Kort sagt: det här är en Karin Boye på gott (berättar)humör. Lite till mans ses hon nog som en poet för gymnasieelever, en sorglig underskattning av en djupt oroande (och oroad) författare, där de starkt omstörtande åsikterna är svåra att missa. Snarare än linjär handling är det en montagebok där olika scener avlöser varandra. Astarte är namnet på en skyltdocka, som i viss mån bildar romanens centrum. Ur denna gudomligt vackra modell – Astarte är en antik fruktbarhetsgudinna – växer olika berättelser fram, till största del kring sextonåriga Britt, som tar sig från landsorten till Stockholm, med dess frestelser i form av flärd och mer eller mindre önskvärd uppvaktning.

 

Men Boye har också skrivit en essäistisk roman om begär, om attraktionskraft, om de psykologiska mekanismerna bakom reklamens lockelse. Hon är spefull i sin analys, och skoningslöst djärv när hon låter mänsklighetens fascination för ytlighet avtäckas. Satir måste vara elak för att få maximal verkan, och det är med elakhet Boye avlägger sin rapport från modevärlden, där hon också inkluderar korta berättelser från tryckeriet där veckotidningarna framställs och från barnarbetaren Puh-li som slavar i sidenfabrikerna i ”Fjärran Östern”. Redan 1931 identifierar hon den amerikanisering som åstundar.

 

Ideal och illusion samverkar med drömmen. Vårt behov av förströelse var samma då som nu. Fantasin närs av det som är ouppnåeligt, och vi drömmer om saker vi inte vill ha. Med Motörheads sublima formel: ”The chase is better than the catch …” Det Boye gör är att med dristigt bildspråk visa hur elegans och lätthet kan bidra till karaktärernas frihetssträvan. Så här, till exempel, när författarämnet och journalisten Tage gestaltas:

 

Hans egna rytmiska steg bestämde världens pulsslag. En lång blekröd serpentin virvlade genom luften och snärjde in honom i sina ringlar, men utan att bekymra sig om snaran fortsatte han sin väg, och när den sköra pappersremsan slets av, utan att han ens kände det, och blev hängande som en dekoration över bröstet, andades han djupt och befriat och tog ut stegen djärvare än förut med ett leende som när en ung gud spränger sina bojor.

 

Dockan Astarte kan liknas vid vår tids AI. Lena Andersson nämnde i en krönika i SvD förra lördagen något som onekligen går att knyta till Boyes roman: ”Och längtan bort från det egna utseendet tar sikte på skyltdockan; i vissa fall porraktrisen, som också har något av maskin över sig. (Om roboten däremot någon gång längtar bort är det för att få bli organisk, få bli människa och enskild).” Utöver att det är en märklig premiss att föreställa sig roboten ”längta” använder sig Andersson av vår tids fixering vid det maskinella, att vi försöker slippa vara människa – det vill säga, skör – och söker oss mot en artificiell skönhet, där alla liknar varandra.

Som redan Boye förutsåg med Astarte. Anmärkningsvärt i sig, och än mer så med tanke på att hon knappt tio år senare skulle skriva ett så förutseende och profetiskt verk som Kallocain, vars kusliga övervakningsscenario håller på att förverkligas i det 21:a århundradet. Likaså är mode ett tidlöst ämne. Boye infiltrerar och imiterar och parodierar reklamens språk, som också är tidlöst. Eller så här: floskler har en benägenhet att bevara sin unkenhet, oavsett tidsepok. Visst får man här sig till livs en del bedagade begrepp – backfisch, aspirinpulver, grogg och jazz, till exempel – men viktigare är hur fortsatt dagsaktuell Boyes ämnesbehandling är. Och hur rastlöst irrande modern hennes roman är.

 

Det är möjligen en smula förvånande att Boye i den här romanen är så humoristisk, men så finns här också partier som utför samhällskritik dold bakom det förment ytliga motivet med kläder, och man kan med visst vemod sakna den här skarpa blicken på mode bland dagens modeskribenter:

 

Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräckligt ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet …