2010 utkom Ann-Marie Vindes översättningar av Emily Dickinson, Min flod flyter mot dig. Det var en fin volym, och högst välkommen då översättningarna var mindre välfriserad än tidigare översättningar. Som bekant utkom två år senare Ann Jäderlunds minst sagt udda tolkningar i boken Gång på gång är skogarna rosa. Men i stället för att se dem som antagonistiska verk kan man se hur de kompletterar varandra, och jag vill inte avvara någon av dem. Vindes titeldikt lyder så här inledningsvis: ”Min flod flyter mot dig – / blå hav – tar du emot mig?” Samma rader hos Jäderlund: ”Min Flod rinner till dig – / Blåa Hav! Tar du / emot mig?” Här skiljer sig inte bara ordval, utan också radindelning.
Man kan läsa de här två böckerna som kommunicerande kärl som demonstrerar hur unik Dickinsons poesi är, eftersom den kan generera så olikartade versioner på svenska. Alva Dahls genomgång på Litteraturbanken om Dickinson på svenska kan rekommenderas för den som vill veta mer i denna fråga. Matilda Södergran reder också ut saken i sin masteruppsats i litteraturvetenskap.
Nu utkommer en nyutgåva av Vindes översättningar. Den är användbar på flera plan, bland annat genom att vara tvåspråkig: var och en kan jämföra med originalen. De rika fotnoterna ger också fina inblickar i hur översättningarna har gått till rent praktiskt. Urvalet har dessutom fokuserat på några av de mest bekanta dikterna, och det blir en slags ”The Best of”-bok på 60 dikter. Man kan öppna boken och läsa var man vill i princip:
”Hoppet” är det där med fjädrar –
som i själen slår sig ner –
och börjar sjunga utan ord –
och aldrig – nånsin – slutar
och skönast låter – när det blåser –
Och svår må stormen vara –
som tysta kan den lilla fågel
som värmt så många –
Jag hört den i kallaste land –
på obekanta hav –
men – aldrig har den – ens i nöd –
bett – mig – om minsta bröd.
Det är en bokstavstrogen tolkning, och som sådan kan den te sig brysk och besvärlig på svenska – men så skriver hon på engelska. Tidigare översättningar har normaliserat och mildrat det som utgör särarten hos Dickinson, det som fick tillskyndaren Higginson att tveka om publicering. Jämför för all del hur Lars-Inge Nilsson tidigare översatt samma dikt:
Hoppet är det ting med fjädrar –
som i själen flyger upp –
och sjunger sången utan ord –
och aldrig – håller upp –
Och ljuvast den – i stormen – hörs
och våldsam stormen är –
som kan förvirra fågeln som
höll många varma här –
Jag hört den på ett sällsamt hav
och i ett kyligt land –
Men aldrig, i förtvivlan, bad den
om smulor – från min hand.
Men den här boken är användbar på flera plan. Här finns också essäer som föredömligt presenterar Dickinson, liksom texter som behandlar form- och stilmässiga aspekter, samt en uppdaterad litteraturlista (för transparensens skull förekommer jag själv där med en understreckare i SvD och en essä i Lyrikvännen). Det är lärorikt, inte endast i kraft av att man får veta mer om Dickinson, utan också om översättning i allmänhet.
Och så utkom 2017 ännu en volym med tolkningar av Vinde, Poeter tänder bara lampor, som innehåller något mindre bekanta dikter. Samma år avled Vinde, men det är med stor tacksamhet man läser hennes översättningar. Därmed har vi fått en djupare förståelse för Dickinson, en poet som under de drygt tio år som gått blivit än mer ryktbar – inte enbart genom svenska utgåvor av breven i tre volymer, utan också genom komediserien Dickinson på Apple+, där säsong tre nyligen avslutats (med det mest minnesvärda avsnittet när hon gör en tidsresa och träffar Sylvia Plath 1955).
Hur kan sådant möjliggöras? Metaforiskt? Ja, men det är inte så märkvärdigt, egentligen, med tanke på att vi har att göra med en poet som kunde skriva så här på engelska:
Over the Light, yet over,
Over the Arc of the Bird –
Over the Comet’s chimney –
Over the Cubit’s Head
Och i Vindes tolkning:
högre än ljuset, ja, högre,
högre än fågel kan sväva –
högre än kometens svans –
högre än mått kan mäta
Är inte du lärare i engelska? Här har du den perfekta läroboken; ett exemplar till varje elev!
SvaraRadera