Himmel utan slut; Vindskupan, Marlen Haushofer, översättning Per Erik Wahlund, Bonnier Alba

Marlen Haushofer hade en kortvarig period med utgivning på svenska där fyra av hennes kortare romaner översattes i Per Erik Wahlunds översättning mellan 1988 och 1992. Väggen förstås, som under 2000-talet har lyfts fram som ett obestridligt mästerverk, och den nästan lika starkt gåtfulla Vi dödar Stella – två romaner som fått ny svensk språkkropp av Rebecca Kjellberg. Den som vill kan vända åter till Wahlund – jag läste hans Vi dödar Stella förra året, ovetande att den skulle utkomma på Thoren & Lindskog så snart. Hur bra står sig då de övriga två, Himmel utan slut och Vindskupan?

 

Om vi läser dem i kronologisk ordning är båda tillkomna efter Väggen. Himmel utan slut är från 1966, och handlar om barnet Meta, som vägrar vara snäll: ”en tyst och djup motvilja mot allt som är snällt växer inom henne och blir dag för dag allt mer hårdnackad.” Hon har en kategorisk omvärldsblick – typiskt barn, med andra ord. Hon är ledsen och arg, och det är en god katalysator för en roman om ett barn som inte har så mycket till övers för vare sig föräldrarna eller brodern Nandi, som kallas en fet ängel.

 

Haushofer skildrar barnets maktlöshet med precision, och de primitiva lekarna som barnet ägnar sig åt. Här återkommer också väggmetaforen från hennes mest berömda roman, när mellanrummet mellan Meta och mamman åskådliggörs: dessa avstånd mellan mor och dotter är ett favorittema. Det är med kylig och analytisk blick Haushofer tar sig an denna historia. Meta har ett intensivt förhållande till världen: till stenar, träd, blommor – samt familjens hund. Pappan underhåller henne med krigshistorier – notera detta manliga intresse för krig inför kommande romaner av författaren.

 

Meta har en fiendskap mot allt. Fantasier tar över, och en sagoton dominerar berättandet. Även om Meta är omgiven av olika vuxna – mest släktingar och tjänstefolk – är hon helt ensam. Hon upptäcker läsningens förtrollning, och i kombination med pappans fantasifulla berättelser från kriget skapas ännu större avstånd till mamman. Meta hamnar i trubbel när hon läser klassiker och yttrar inför föräldrarna en önskan att bli hetär när hon är stor, utan att helt veta vad ordet betyder. Hon läser Kleist (bra) och Strindberg (dålig), men når aldrig fram till mamman, och vice versa.    

 

Men mest handlar denna roman om behovet att anpassa sig, att tvingas slipa bort all potential för att kunna överleva. Att vara excentrisk är en fara, för det oroar bara omgivningen, får Meta lära sig både underförstått och uttryckligt. Det är en sorglig roman, men också en aning bristfällig som helhet, hur roande det än är med Metas vanskliga tillvaro.

 

Tre år senare utkom Haushofers sista roman Vindskupan, som är en mer fullgången roman. Den har vissa likheter med Vi dödar Stella. Även här en kvinna som upplever sig vara infångad eller instängd i familjelivet som hemmafru efter en yrkeskarriär som illustratör åt ett bokförlag. Specialitet: insekter. Sonen Ferdinand är utflugen, och tonåriga dottern Ilse kan hon inte nå fram till. Maken Hubert är en tråkmåns som mest är intresserad av att läsa böcker om krig. Se där, något som binder samman Haushofers träffsäkert elaka feminism med till exempel Virginia Woolfs ursinniga pacifism i Tre Guineas, eller Olga Tokarczuks raljanta utbrott mot manlig krigsvurm i Styr din plog över de dödas ben.

 

Liksom i romanen om Stella är tiden begränsad. Här rör det sig om en vecka, där kvinnan försöker leva utan minnen, eftersom minnen bara plågar henne. Hon har också anledning att inte vilja minnas: i posten får hon dagboksanteckningar som påminner om en episod när sonen var ett litet barn. Kvinnan blir döv, överger familjen och flyttar ut på landet i ett och ett halvt år, där hon möter en man som kallas ”X”, som hon finner smått äcklig men ändå fascinerande.

Hon lever med hjälp av behärskning och självbedrägeri, där hon önskar att det kunde gå att leva utan tankar: ”Alla felaktiga beslut i mitt liv har jag träffat efter långvarigt grubbel.” Genom hela Haushofers produktion löper temat om de oönskade barnen: denna romanens namnlösa hemmafru var också ett sådant oönskat barn, och hon överför det på sina egna barn. Föräldrarna vet helt enkelt inte vad de ska ha barnen till. Så här enkelt och rudimentärt gestaltas denna oförmåga när hon minns en episod från sin barndom: ”Jag var alltid kall om tårna och ville gärna värma dem i sängen hos min mor. Hon gav mig en värmeflaska, det blev tårna varma av, men den inre kylan fanns kvar.”

 

Haushofer visar hur viktig självbehärskningen är, hur viktigt det är att hålla allt inom sig. Kvinnans tvångsmässiga beteende visar hur desperat angelägen hon är att inte få fasaden att krackelera, eftersom den döljer så stygga erfarenheter. Hon kan inte älska maken, för att han är så kontrollerad – hon önskar att han ska visa något annat än sin liknöjdhet. Men hur är hon själv? Det romanen visar är det omöjliga i alla projekt som ska förverkliga oss, att dess konsekvenser är förgörande. För när kvinnan blev fri där som yngre mamma blev hon också döv och i någon mening förstörd – scarred for life.

 

Hon tar sin tillflykt till vindskupan, där hon skapar sin fristad, konstnärligt och känslomässigt. Ett eget rum, kunde man säga, med Virginia Woolfs ord, men hon har inte helt erövrat det. Hon tillåts inte sova där för makens kontrollbehov. Hon har svåra sömnproblem, och bär på sin egen undergång, något alla vet som delar dessa sömnsvårigheter: ”Vid fyratiden vaknar jag och är en helt annan människa än på dagen. Det bävar jag för, för mitt klockan-fyra-jag är ett främmande, destruktivt väsen, som bara är ute efter att förgöra mig.”

 

Haushofers romaner är generellt oroande. Himmel utan slut är inget undantag, men det är med Vindskupan jag tycker att hon lägger i den extra växel hon också har i Väggen och Vi dödar Stella. Denna egenskap kan gott kallas förmågan att inge varaktig oro hos läsaren. Man kan kalla det en mild variant av självskadebeteende, att frivilligt söka upp dessa neurotiska böcker. Är det verkligen bra för oss att läsa sådant som skakar om oss så här mycket? Är det inte bättre att – tja, vad vet jag, hellre se en tv-serie som vi sedan kan avyttra i glömska?

 

Kanske det. Vi mår kanske bättre om vi inte konfronterar den omskakande litteraturen. Men blir vi fullt mänskliga om vi avstår från dessa historier? Är det värdigt att nöja sig med något som är mediokert och på gränsen till likgiltigt, när det finns starkare arbeten att tillgå? För livet handlar väl ändå inte om att vi ska må bra?