Skriv cave under mig; Det vita bläcket, Anna-Karin Hellqvist, Knivtid

För den som jobbar inom sjukvården har det latinska ordet ”cave” en viss laddning, där det står för fara, som påminnelse exempelvis för att undvika att en patient felbehandlas. Denna innebörd tas till vara i Anna-Karin Hellqvists tredje bok, Skriv cave under mig, som är utgiven på indieförlaget Knivtid. Hur indie är de? Tja, det är knivigt att få tag på böckerna, men det är värt besväret.

 

Det är dikter som bryts mot ett mer fullbordat narrativ i denna bok, lysande formgiven med Maria Kasks tuschteckning som sätter stämningen med döda fåglar och taggtråd framför en vacker död stad. Hur ser narrativet ut? Det handlar om Sara och Michelle, två kvinnor som tvingas till organiserad prostitution. De får hjälp av någon som heter Tulpa (liksom Hellqvists moniker på instagram) i att smida planer för att hämnas på torskarna.

 

En ”lyrisk thriller”, utlovar förlaget, och det är både korrekt och missvisande. Det är frågan om en ursinnig attack mot kapitalism och patriarkatet, mot samhällets misogyna grupperingar. Det motstånd som bildas lånar sin gnista från Bruno K. Öijers allusion till Sam Peckinpahs film Det vilda gänget, där hans återanvändande i dikten ”Så Få” av frasen ”If they move, kill ’em” av Hellqvist försvenskas till ”Om de rör sig / döda dem”.

 

Hellqvist tecknar en värld där allt är till salu, och allt också är statt i förfall. Dekadensen är uttalad, och inte bara stadsbilden, utan också naturen håller på att ruttna inifrån. Det inleds med klimatkatastrofer, och sedan tar sig världens sjukdom in i människan, eller mer uttalat in i mannen. De allt sämre förutsättningarna för att klara de uppsatta klimatmålen anges, och världens sorger och lidanden slår an tonen för det drama som sedan utspelar sig.

 

I Lars Noréns pjäs Ett sorts Hades uttalar karaktären Julia en replik som kan appliceras på Hellqvists märkliga verk: ”Lidande är att försöka blir normal efter att man varit galen.” Hellqvists drama rör sig kring traumahantering, privilegier, köpslående, utnyttjande, och om de konsekvenser sådant för med sig – helt enkelt, om integritet och värdighet och vad som sker när sådant kompromissas med. I det sammanhanget ges en ovanlig feministisk ingång i nyckelrepliken ”Hur mycket ondska kan man rikta mot kvinnor / innan kvinnor blir något annat?” Det är en fras som kunde ha yttrats i en roman av Angela Carter, och inte så lite av den anarkistiskt uppsluppna fantasin hos Carter – en av 1900-talets mest underskattade författare – finns hos Hellqvist.

 

Det är kanske mer science fiction än thriller, trots allt. Det finns en vision av framtiden här som dyster och nedskitad. Det är smutsigt och våldsamt och ibland rentav groteskt i de närgångna scenerna – inget för de äckelmagade, bör påpekas. Historien som berättas är gruvlig, men det är också så att rysligheterna stegras. Situationen blir allt mer akut, och där finns potentialen till ett mothugg:

 

De brydde sig aldrig om vilka vi var

De brydde sig aldrig om världen vi fått att leva i

 

Vi begärde precis som dem aldrig att finnas

Vi bad aldrig om att få leva här

 

Men de hade beslutat att öppningen i våra sköten

var det som förbjöd oss att gestalta världen

 

En stark och omåttlig passion driver Hellqvists skrivande. Det är gränslöst romantiskt, och originellt och påhittigt om vartannat, när hon lyckas få saker att hänga ihop trots att man inbillar sig att det är oförenligt. I samspelet mellan dikt och berättelse finns ett läckage, som förstärker den ovanliga formen och får boken att bli ett hybridverk. Paradoxer uppsöks, och nya ytor skapas för poesin. Där utförs otillbörligt sex, men också en omsorg och medmänsklighet som bara existerar inom det samkönades sfär. Det är en fysisk och påtaglig värld som Hellqvist tecknar, som fungerar både på ett bildligt och på ett konkret plan.

 

Det är en stark upplevelse att läsa Skriv cave under mig, men så är det också i Hellqvists förra bok, det vita bläcket från 2015. Här är det som att föreställa sig den intelligenta och bittra Hedda Gabler skriva en diktsamling för att blända sin mediokra omgivning. Där det handlar om att uppleva att man inte duger, bara för att aggressivt konstatera att omvärlden inte heller duger. Diktjaget är frustrerad över att inte känna sig behövd: ”Ni var inte rädda om mig, så ni miste mig. / Ni var inte rädda om mig, så ni fick mig aldrig.”

 

Vi befinner oss i Göteborg, något redan omslaget indikerar med en vy över bland annat Hotel Eggers, som är en av spelplatserna. Här finns också Nordstan där vakterna har ”batongögon” (en av många träffsäkra bilder). Frihet och ensamhet balanseras mot varandra i dikterna, och självständighet anländer ju till ett högt pris. Den som säger sanningen blir sällan den mest populära i en grupp. Men priset för att inte säga sanningen är att vara falsk mot sig själv.

 

I någon mån liknar Hellqvists skrivande Ola Juléns Orissa, med en aggressivitet som är hjärtskärande i sin lakoniska slagfärdighet. Hon har liksom honom en trotsig och vinnande humor, och dessutom ett hat mot normaliteten, mot kärnfamiljen, mot patriarkatet. Hon framhåller en persona som har en tuff yta, men man misstar sig om man förväntar sig ett soft inre – för nä, tuffheten går djupt, och dikterna är förhäxade. Hon försöker leva i enhet med naturen och med vädret, och handen på det så kallade hjärtat, har någon stad i Sverige mer väder än Göteborg? Diktsamlingen är också strukturerad utefter de fyra årstiderna.

 

Det finns en självklarhet i uttrycket i de här dikterna, som är tillkomna utifrån ett stort självförtroende, där depressionens skeva leenden tar över hela uttrycket. Det är en ganska vanlig position att känna sig som en missförstådd outsider, men ur detta vanliga material har Hellqvist skrivit en besynnerlig bok, så ovanligt övertygande genomförd. Om sexualiteten i Skriv cave under mig var fördärvlig är den här mer livsbejakande – åtminstone i sina ansatser. Och vi som regelbundet läser svensk poesi är inte direkt bortskämda med bra sexskildringar.

 

Men framför allt: vilka magnifika böcker det här är! Det finns en klar utveckling i ambitionsnivå mellan dem, där den tidigare utgivna det vita bläcket ändå visar en mognad i uttryckssättet, medan Skriv cave under mig är en ambitiös och djupt oroande berättelse om en störd verklighet. Det här är en författare som tveklöst är ett fynd för den läsare som lätt blir blasé inför det normativa skrivande som annars prånglas ut – detta är litteratur av en helt annan kaliber.