Dawit Isaak. En fantasi-dokumentär pjäs, Anisur Rahman, översättning Anisur Rahman och Kristian Carlsson, Smockadoll

I fjol var det tjugo år sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea, där han har suttit inlåst i en cell sedan dess. Anisur Rahman kommer från Bangladesh och har varit fristadsförfattare i Uppsala, och är nu bosatt i Sverige där han har gett ut flera böcker på Smockadoll. Han varvar poesi med dramatik – Tranströmer och Ibsen hör till favoriterna – och skriver ömsom på bengaliska, ömsom på engelska.

 

Med egna erfarenheter av bristande demokrati är han lämpad att skriva om Isaak, och gör det i pjäsen Dawit Isaak. En fantasi-dokumentär pjäs. Den har översatts av honom själv i sällskap med eldsjälen Kristian Carlsson. Pjäsen är tredelad: en scen 2001 där Dawit vaknar och befinner sig i ett kärleksfullt gnabb med systern Sara, en scen samma år där han häktas av två poliser, och en scen 2021, där han i cellen rannsakar och reflekterar, i sällskap med både familjemedlemmar och diktatorn Isaias Afwerki, karaktärer som projiceras på hans vägg. Han är dömd till ensamhet.

 

Det är en sorglig historia på så många sätt. Dawit varnas av systern, av hustrun, men menar ihärdigt att sanningen måste fram, sanningen om presidenten/diktatorn, och givetvis kan man tycka att en sådan hållning är berömvärd. Tryckfriheten är värd att bevara. Men fallet Dawit Isaak – som ju är både en allmän tragedi och en privat tragedi (tips: läs dottern Betlehem Isaaks roman från 2020, Mitt liv utan dig) – visar de hårda konsekvenserna av en sådan hållning.

 

Och Rahman är bra på att teckna porträtten av främst hustrun Sofia och Dawit själv, i scener där båda framträder som levande, trovärdiga personer. Pjäsen är kort, men båda hinner bli autentiska gestalter. De förenas i att vara trotsiga, ilskna och stolta, men inte högfärdiga.

 

Det finns en symbolik i dialogen om att världen inte tål sanningen, något som blir en allmängiltig sanning. Här drivs det till sin spets, i sin mest extrema form, med en fängelsedom som sträcker sig över decennierna. Likaså när Sofia avmätt konstaterar när hon vägrar lita på polismännens välvilja när de ska haffa maken: ”Polisen är likadan över hela världen.”

 

För sanningen är att polisen inte är något att lita på: de går gladeligen diktaturens ärenden. Och diktaturer tål som bekant ingenting som går i närheten av kritik mot dess beteende. Poliserna är en blandning av hygglighet och feghet, eller man kanske bara ska kalla det ren och skär dumhet. Är ondskan banal, som Hannah Arendt menade efter krigstribunalerna mot nazisterna? Jag tror mer och mer att hon hade rätt, och att det är därför ondskan är så farlig; den gömmer sig i skenet av sin harmlöshet, och låtsas inte om sin makt.

 

Var Dawit Isaak månne naiv som inbillade sig att han kunde yttra kritik utan påföljd? Det påminner till viss del om hur Lars Vilks bemöttes efter sina rondellhundar. Underskattade de kraften hos fundamentalisterna (diktatorer är också fundamentalister)? I fallet Vilks blev straffet en mental inlåsning, en paranoid tillvaro där han ständigt fick ligga i beredskap för eventuella illdåd. Så funkar terrorn – den är skapad för att bryta ned oss, få oss att ge upp, tycka att motstånd inte är värt priset.

 

Det finns inget enkelt svar på frågan om det är värt att slåss för tryckfrihet (på sätt och vis: ja, det är värt det, men det är för bekvämt att säga det utifrån positionen att du inte behöver offra något för att tycka så). Ramhans pjäs ger oss inte heller någon enkel lösning på de etiska bryderier som fallen Isaak och Vilks utgör. Däremot resonerar han kring vad vi ska göra med yttrandefriheten. Tänk SD, som efter höstens val kommer att slåss för att låta staten kontrollera media, och sanktionera endast en viss form av journalistik, det vill säga den som inte kritiserar statsmakten. Du kan själv räkna ut om de tänker bry sig om Dawit Isaaks öde.

 

I sista scenen ger realismen vika för drömspelets logik (Ibsen och Strindberg är två dramatiker som figurerar i kulissen, liksom Shakespeare). Rahman underminerar sin egen position, och allt kan ändå bara utmynna i en ännu större maktlöshet. Tjugo år har gått, och vi har inte kommit ett dugg närmare en frigivning, vad det verkar. De glimtar av optimism som kan anas i den sista scenen räcker inte för att övertyga mig om att det blir någon frigivning inom den närmsta tiden.