att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 okt. 2018

Guldåldern, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand


För femton år sedan gav Carl-Johan Malmberg ut sin enda skönlitterära bok, Han som inte gjorde mig sällskap. Den byggde på egna erfarenheter, och förblir en förbisedd klenod i den svenska samtidsprosan. Han återkommer till den boken några gånger i sin nya bok Guldåldern, som blir något av en senkommen uppföljare, utan att överhuvudtaget förhålla sig till fiktionen.

I stället blir det dagboksanteckningar från ett drygt år, från hösten 2016 till årsslutet 2017. Nöden har dikterat denna bok, skriver han, utan det låter ett dugg ansträngt. Till en början handlar det en del om fysisk värk och depressioner, ångest – och själva avsikten att skildra en människas ”guldålder” ter sig allt mer utopisk. Han utgår från filmen Guldåldern som gjordes 1930 av Buñuel och Dalí, och kallar det den bästa film som gjorts. Det är en typ av värdeomdömen Malmberg gärna fäller, så där vid sidan av sina resonemang, med en typ av auktoritet som är svår att bemöta. Ja … om du säger det, så …


Det blir en bok om minnen, om läsning, om hans umgänge med den typ av konst han föredrar. Klassisk musik, film från 60- och 70-talet, och författare som Duras och Beckett. Dagboksformatet tillåter mer lösryckta associationer än i den typ av essäistik vi känner igen från samlingarna Sällskap, Sår, och M, tre suveräna böcker som det är svårt att göra sig kvitt – eller för den delen böckerna om Blake och Yeats från senare år, två kanske ännu mer suveräna bedrifter.

Den prydlighet som det är lätt att identifiera hos Malmberg ger här vika för ett mer personligt tilltal, som inte ska missuppfattas som slarvigt: snarare rör det sig om ett fortsatt tålmodigt berättande om det egna förhållningssättet till konsten. För låt det bli sagt en gång för alla: det är sällsynt med författare som lyckas förmedla sin entusiasm lika entusiastiskt som Malmberg, vad han än skriver om. Och han har ju så mycket kunskap att lära ut.

Hans bok är full av obesvarade frågor, både de uttryckliga – ”Går det någonsin att acceptera föräldralöshet?” – och de implicit antydda. Malmberg lever ett inrutat och krympt liv detta dryga år, där han beklagar att värken inte tillåter honom att resa till London. Torrt och sakligt återger han minnen, med en avmätt ton, som om han inte ens själv kunde uppbåda ett intresse. Och för den delen: minnen? Var vi ändå inte en annan när vi upplevde, när vi erfar?

Elegiskt skriver han om sina mest älskade filmregissörer, Visconti, Antonioni, Fellini, Pasolini, Resnais, Truffaut, Polanski, Tarkovskij, Fassbinder – det är en filmkonst som inte längre görs, beklagar han. Något liknande kunde sägas om Malmbergs stilkonst: så här skriver ingen annan. Jag tänker på UKON:s intervju med Gunnar D. Hansson från Svd (23/9 2018) där Hansson menar att det inte längre går att skriva arkeologisk dikt när Google har gjort det för lätt att hitta det man söker efter. Åtminstone Malmberg är en skribent som trivs i det analoga arkivet, som man gärna föreställer sig ivrigt löpande mellan sina bokstaplar i jakt efter något citat som ska förtydliga ett resonemang.

Just citaten återvänder han till, och vill tona ned sin egen insats som skribent. Det är en typ av ödmjukhet som inte är riktigt klädsam. Dock skriver han om blygsamheten som ett annat slags högmod, i en passage som förtjänar att läsas inte minst av dem som aldrig slagit följe med blygsamheten.

Ändå erbjuder han frikostiga nycklar till läsaren. Att han intresserar sig för detta, beror på detta … Men är inte det förenklingar? Den typen av psykologiserande ger jag inte mycket för: vi fastnar ju för saker av så många oöverblickbara orsaker, och ofta är det paradoxer och idiosynkrasier som styr oss.

Som alltid hos Malmberg är han rik på infall, och skriver lika insatt om Åke Holmbergs Ture Sventon som om … tja, Goethe. Han lyckas också förklara exakt vad det är hos Knausgård som ibland gör honom till en så liten författare – åtminstone skriver jag undan på hans definition av Norén som en författare det är lättare att förbehållslöst gilla. Hans argument bygger på ett credo från Diderot: ”När en skådespelare tänker på publiken är allt förlorat.” I Malmbergs version är Knausgård en författare som skriver för andra, medan Norén bara skriver för sig själv.

I denna bok återvänder Malmberg till de två röster som dikterar hans tillvaro, den ena full av självförakt, den andra full av självförhävelse. Men varför inte bara kalla det stolthet? Varför tillåter han sig inte vara stolt över vad han har åstadkommit? Han förtjänar det ju. Som alternativ till den nuvarande rådande identitetspolitiken föreslår han Yeats dualism, en personlighetsfilosofi som omfattar motsatser, att en och samma individ kan vara både poeten och krigaren.  

Han har också en positiv syn på bildning, där det viktiga blir att göra sig uppmärksam på det man behöver, och lära sig var man behöver leta efter det. I sitt skrivande växlar han mellan kategoriska utsagor och tvivel, nyanseringar, en försiktighet som ofta får hans åsikter att bli ännu mer övertygande.

Han skriver i några längre partier om sin familj, om sin mormor och morfars skilsmässa i början av 1900-talet, en historia som egentligen inte inryms i denna bok. Somligt i boken borde fungera som utgångspunkt för vidare diskussion, som när han diskuterar kritikens nuvarande villkor och ställning, att det är mer en fråga om att förhålla sig till verken, beskriva dem, än att agera kritiskt mot dem. Något går förlorat i den kritiska diskursen, något Malmberg tveklöst och kursivt kallar ”andligt”.

Det finns en pessimism i boken, en allt mer stegrad misstro. Inte så förvånande: pessimistiska blir vi väl alla. Lite mer oväntat är kanske den vidskepelse han då och då ger uttryck för, eller att han roar sig med att lägga patiens. Han återvänder till Yeats tanke om att gå tom till graven, att skriva färdigt innan man dör, att då ha uttryckt sig så det räcker. Så infinner sig också den hemska tanken: har han skrivit färdigt? En hemsk tanke för honom, men också för oss, vi som läser honom.

För jag ska inte sticka under stol med att Malmberg är och förblir en av mina absoluta favoriter. Det blev han redan med sin essä om vin som kom i början av 2000-talet, Anden i flaskan. Hans två böcker om Blake och Yeats från 2013 och 2017 är också så bra att det ibland känns som att vi inte förtjänar dem: att de kommer från en plats som är större än vår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar